Gropen
Om man saknar något riktigt, riktigt mycket...
Sådär så det gör ont i kroppen...
Så mycket så att man är beredd på att lämna väldigt mycket av det som är viktigt för en...
Bara för att få DET...
Då är man modig!
När man sedan förlorar DET, när någon bara drar undan mattan för en liksom...
Då tappar man fotfästet ordentligt...
Man ramlar ner i en djup grop...
Allt blir svart...
Man tappar tron på sin egen förmåga att någonsinn ta sig upp igen...
Det spelar ingen roll hur många bra och betydelsefulla saker man har runt omkring sig, för man ser dem inte.
Dina bästa vänner och din familj kan tala om för dig gång på gång hur fantastisk du är, hur mycket du har att leva för, hur mycket du betyder för så många.
Men inget hjälper...
För du har fullt upp med att andas, ett andetag i taget.
Du har fullt upp att ta dig igenom ångestattack på ångestattack...
Du får tvinga dig själv att gå på toaletten...
Tvinga dig att äta...
Du kan inte skratta längre...
Men överlever gör man, man kravlar sig sakta, sakta upp ur gropen, man glider ner en bit igen, men tids nog når man kanten.
Man hör sig själv skratta igen och blir förvånad över det.
Man känner att man är hungrig och törstig igen.
Man ser sig själv sätta på sig skorna och gå ut i solen på en promenad.
Plötsligt förstår man att man lever igen, inte på samma sätt som förut, men man lever!
De som älskar en finns kvar i ens närhet, de som verkligen bryr sig om en står där på andra sidan och tar emot. Det är de personerna som betyder något, det är de som är viktiga i mitt liv!
