Saknad
När mörkret föll,
och själen krävde sitt,
då fanns du alltid där för mig.
Som en härligt solvarm klippa,
en julidag i skärgården,
så kände jag för dig.
Det var bara att lyfta luren,
eller ta en cykeltur,
din dörr stod alltid öppen och det gav mig kraft och mod.
Du hade den förmågan att vända ont till gott,
att alltid se det fina hos det som sågs som smuts.
Att möta dig gav värme och styrka inuti, du var för mig en ängel, en ängel på min jord.
Jag skulle fylla år och du var förstås på väg,
men ringde strax där innan och sa: -Det blir en annan dag…
Du var så trött och sliten, du hade ingen ork.
Jag sa att: -Krya på dig! Jag tänkte inte mer…
Istället för kalaset så blev det sjukhussäng,
bland slangar och maskiner försökte du att le.
Jag gjorde vad jag kunde för att hinna med besök,
men allt var villervalla, det som var upp blev ner.
Jag slet mot samvetskvalen, och för att räcka till,
men inget kunde stoppa det som gripit tag i dig.
Jag skulle bara göra det jag måste nu få gjort,
jag kunde aldrig tänka att det skulle gå så fort.
När poletten så föll ner, så ringde telefonen…
Allt var då försent och jag satt där brevid...
Det var försent att läka själen på klippan där i solen,
försent att lyfta luren och att ta en cykeltur..
Vår kärlek till varandra kan ingen ta ifrån oss,
min ängel på min jord är nu min ängel på ett moln.
Sju fantastiska år!
Pusselbiten
Lilla Du!
Sist när jag var ute och "flängde" så blev det fel på tåget och vi var tvungen att kliva av och vänta på en anslutningsbuss som skulle ta oss till Uppsala.
Bäst som jag står där i världsmetropolen Vattholma, mitt ibland en massa stressade och upprörda människor (Detta fenomomen kommer garanterat i ett annat inlägg!!!) så ser jag något...
Där står en tjej i... tja...15-årsåldern kanske... och hon har med sig en liten tjej som är runt fyra år sisådär...
Jag står där i solen och betraktar dessa två som har en fantastiskt fin kontakt med varandra, de pratar, sjunger och kramas. Den lilla flickan lyssnar uppmärksamt så fort den stora säger något och det är STOR kärlek mellan de båda.
Jag har också upplevt just detta, kärleken till ett barn som inte är mitt eget.
En liten tjej som kom in i mitt liv när jag närmade mig tonåren och då jag behövde bli uppmärksammad, sedd och älskad mer än någonsinn. Hon talade om för mig hur mycket hon älskade mig och hur mycket hon behövde mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Hon sa det inte med ord utan med sitt sätt att vara. Hon log med hela ansiktet när hon såg mig, hon ville vara i min närhet för jämnan, jag var det självklara valet som barnvakt osv. Allt det här stärkte mig oerhört mycket under min labila tonårstid, jag visste att det alltid skulle finnas en liten tjej där som skulle behöva mig och det var GOTT!
Nu är den lilla tjejen vuxen... Hon är en mycket vacker och omtyckt person, hon driver ett eget företag med god framgång och hon är lika fantastisk nu som hon alltid har varit.
Vi träffas och pratar allt för sällan egentligen men vi finns alltid där för varandra i vått och torrt, i sorg och bedrövelse men också i glädje förstås!
Åååh vad jag hoppas att de två tjejerna på Vattholma station har samma kontakt som jag och min Linda om 20, 30, eller 100 år!!!
Gropen
Klagan...
Jag klagar på mycket!
På barn som inte sitter still och gör som man säger åt dem.
På min sambo som inte hjälper till tillräckligt.
På att maten inte är tillräckligt varierande.
På att pengarna tar slut för fort.
På att vårt hus inte är nystädat.
På att vinglasen står odiskade sedan en vecka tillbaka.
Ja, listan skulle kunna göras oändligt lång...
Så händer en obegriplig sak, en vän till en vän, en kille i min ålder, går hastigt bort och lämnar fru och två små barn efter sig.
Här står jag, med en ljuvlig familj i livet, en ekonomi som är fullt tillräcklig, mat på bordet varje dag, ett nytt fint hus på en plats som jag aldrig vill byta bort, många fantastiska vänner,grannar, släktingar.
Jag SKÄMS!
Bloggen fyller 1 år!!!
Den har blivit som en väldigt kär vän som alltid finns där när jag behöver den! 40 inlägg har det blivit om allt och inget. Ibland har det hänt något särskilt som jag velat berätta och ibland har det varit undringar och funderingar om världen runt omkring mig som har ramlat ut i en berättelse.
Mina personliga favoriter är barnens födelseberättelser som uppkommit i samband med deras födelsedagar. De har jag läst för dem vilket har uppskattats mycket!
"Pepparkakshus och kastade sömmar" och "Sjung en sång" som handlar om mormor respektive farmor ligger mig också mycket varmt om hjärtat eftersom de handlar om två kära personer som inte längre finns med mig i livet men som fortfarande lever med mig på något vis.
"Sov sött" om min älskade faster Gunilla som rycktes ifrån oss allt för tidigt är det inlägg som berör mig mest. Det är det enda inlägget som jag läst om och om igen och varje gång så rinner tårarna...
Men ni då kära läsare? Vilken är er favorit? Det är jag nyfiken på!
Ett nytt bloggår har börjat, here we go!
KRAM
Sjung om studentens lyckliga daaaaaaaar!
Idag är det min systerdotter Ellens tur att springa ut på trappan, sjunga, tjoa, vinka och bli överöst av blommor och presenter!
Denna fina tjej som "hängt" med mig på så många skojiga upptåg. När hon föddes var hon den första bebisen på länge i släkten och med de gyllene lockarna och de stora bruna ögonen så fick hon oss alla att smälta. Hon var sprallig och glad mest hela tiden och älskade att sjunga. Minns mycket väl när hon och hennes lillasyster stod i köket och sjöng "Majas alfabetssånger" för hela släkten. Det var både finstämt och tonsäkert kan jag lova!
Någon sångkarriär har vi ännu inte sett till men hon är ju så bra på så mycket annat! Hon är konstnärlig, bakar ljuvliga kakor och hon är en fena på språk! Klok är hon också, och smart och så fantastiskt gó! När vi var till fjällen tillsammans och mina barn ville ha pannkakor till matsäck så ställde sig Ellen i det pyttelilla köket och stekte! Tyvärr hade vi inget vetemjöl utan hon provade med något slags rågmjöl som gjorde att varenda pannkaka bara trasade sönder... Tror ni hon gav upp? Nä, hon bad mig att köpa vetemjöl när jag åkte och handlade och sedan gjorde hon om alltihopa! Om de blev goda? Mmmm, de pannkakorna pratar mina barn om fortfarande! =)
Men i dag är det alltså dagen D, STUDENTEN!!!! Hon har läst en massa språk under sina tre år på Vasaskolan och har säkerligen finfina betyg!
Men Ellen, nu när du har läst så mycket språk... kaaaan du inte berätta vad BILLSTAPP betyder??? Vi har undrat i minst 17 år nu!!!!
STORT GRATTIS PÅ STUDENTDAGEN ÄLSKADE ELLEN!!!♥♥♥
Färdigtänkta tankar...
Men ibland är det bara så skönt att inte bli avbruten mitt i alla samtal av barn som pockar på ens uppmärksamhet och vill ha svar på sina viktiga frågor: -Mamma, varför är himlen blå? -Mamma när ska vi köpa lördagsgodis? Mamma, får jag ta av mig strumporna? Etc. etc. etc.
Att sitta mitt emot den man älskar och prata hela meningar och tänka färdigt sina tankar eller kanske bara sitta tyst tillsammans en stund. Det är värt sååååå mycket!
Att sitta på ett tyst hotellrum och skriva i lugn och ro utan att behöva fundera över om det ligger blöt tvätt i maskinen eller om någon ska ha matsäck eller gympakläder med sig i morgon.
Att sova ostört en natt utan att någon med mardrömmar kryper ner i sängen. Denna någon som så småningom breder ut sig så mycket att man måste förflytta sig till den lediga juniorsängen och senare vakna med värk i kroppen efter att ha legat som ett S.
Att kliva upp på morgonen och bara behöva se till att jag själv kommer i tid och har mina saker med mig.
Att äta frukost med några trevliga kollegor i hotellets frukostmatsal i lugn och ro.
Jag ser det som ett stort privilegium att få de här stunderna ibland. För ganska snart så längtar jag mig nästan sönder och samman efter gosiga kramar och härliga kärleksförklaringar från barnen. Jag kan till och med tycka att det är trevligt att hänga upp tvätten... men DET går över! =)
Jag skriver, därför lever jag!
Jag har alltid en massa snälla ord, goda råd och komplimanger att säga men de fastnar oftast på vägen ut ur min mun. Jag vet inte varför det är så svårt att låta orden formas, bli till ljud och därmed glädja den person som står där mitt framför mig.
Samma sak är det när svåra, ledsamma och tragiska händelser sker omkring mig, jag blir tyst...
Det tog mig mer än 35 år att hitta ett sätt som avhjälper detta "handikapp". Nyckeln var att börja skriva. Här i bloggen, på Facebook och i min egen "hemliga händelsebok". När jag skriver ner det som händer omkring mig så förstår jag mig på mig själv och min omvärld mycket bättre.
Orden kommer av sig själv och när de kommer på pränt så blir de äkta.
Det finns nästan alltid en eller flera små historier i mitt huvud som vill bli berättade men jag släpper bara ut dem när jag själv vill.
Jag har alltid varit en grubblare som ofta slutit mig in i mig själv med mina tankar men med hjälp av skrivandet slipper jag ha grubblerierna i huvudet. "Grubblet" nystas upp med hjälp av de skrivna orden och mina tankar blir friare och lättare.
Att någon annan läser det jag skriver ser jag som en ynnest. Det är en STOR ÄRA för mig att andra läser, kommenterarar och bryr sig om min tankar så TACK för det alla ni därute!
Sandaler, bikini och strandklänning...
Jag måste dessutom ha minst tre dagar på mig att acklimatisera mig på ett nytt ställe.
När jag kliver av planet känns det alltid så där härligt semestrigt och förväntningarna är på topp. När man sedan kommer in på hotellet så blir jag nästan alltid besviken, det är aldrig så fint som på bilderna i resekatalogen. Utsikten mot en sliten tennisbana med trasigt staket känns rätt trist, det är långt till poolen och ännu längre till stranden. Poolen är för liten och alla solstolarna är uppbokade. Men jag säger inget, jag trular i det tysta, man vill ju inte förstöra stämningen... Men jag är inte speciellt uppåt heller och jag är fasansfullt TRÖTT, sover tio timmar varje natt och slumrar ständigt i solstolen.
Dagarna går, stranden är härlig och trots lite markarbeten kring strandpromenaden så är det en trevlig och kort väg att hasa sig fram på i sandaler, bikini och strandklänning. Poolen är helt OK och på förmiddagen är det ganska lugnt där när alla barn är i Bamseklubben. Tennisbanan fyller sin funktion och en tennismatch med sambon och äldsta sonen känns givet.
Efter sisådär en fyra dagar har jag kommit in i den hääärliga semesterlunken... då kommer regnet! Det regnar dessutom ökensand från Sahara, vilket innebär en gulbrun gegga överallt!!!
Vi bestämmer oss då för att göra en trevlig utflykt, till ett Akvarium. Jag är lite skeptisk mot djurparker i utlandet, det är ytterst sällan de är trevliga med välmående djur i stora fina burar... Men jag vill ju inte vara tråkig så jag hänger med ändå. Vi åker lokalbuss, missar hållplatsen, tar en annan buss tillbaka, missar hållplatsen igen... När vi kliver av bussen och frågar om vägen får vi till svar att det är låååångt att gå, visserligen är det en något överförfriskad irländare vid en pub som uttalar sig, men ändå!
Skavsår, trötta barn och regn börjar tära på mig nu! Jag tappar fattningen totalt och blir minst lika oresonlig som min egen 5-åring. Allt är bara fel, fel, fel, vilket jag också talar om för min omgivning... Stämningen är inte på topp! Dessutom tycker jag bestämt att min sambo hånflinar åt mig när jag går fel väg efter att ha varit väldigt bestämd om vilket håll vi ska gå åt... Vi får betala nästan 400 kr för att gå in på Akvariet hela familjen och där inne bekräftas min skepsis... Det är litet och uselt, vi går igenom alltihop på mindre än en timme och jag har ont i magen för djuren skull.
Det blir dock en ny dag, med sol och bad och gott humör och sedan är det dags att åka hem, en vecka är på tok för kort för semester! Men härligt är det och trots en del drabbningar med en 5-åring som lämnat öron och förstånd hemma samt en 9-åring som är förpubertal och ganska trulig emellanåt så kan jag inte klaga. Sömn, god mat, sol och salta bad ger en hel del ny energi och en försmak av sommaren som är i antågande här hemma! Dessutom har vi och barnen fått äran att umgås med farfar och mormor i en hel vecka vilket har varit jättemysigt!
Fram för fler och längre semestrar!!!
Härliga lördag!!!
Det var grått och trist och regnet strilade ner men jag gick ändå. I öronen sjöng Cat Stevens "Morning has broken" för mig och jag mådde bara toppen. Det var så där så att det bara spritte i kroppen! Det är mycket möjligt att någon nyvaken Furuviksbo såg en smågalen tjej ta några danssteg med flätorna slängande runt huvudet... =)
När jag var nästan hemma igen så kände jag mig egentligen ganska nöjd men då uppenbarade sig Björn Skifs i öronen och när han började sjunga "Håll mitt hjärta" så vara jag bara tvungen att gå en extra runda! Musik, frisk luft och en promenad gör verkligen gott för själen och jag tackar mig själv för att jag tog mig ut denna morgon. Jag har varit såååå glad och trevlig hela dagen (hittills...) och jag har fått jättemycket gjort! Denna aktivitet rekommenderas VARMT!
Ha en skön lördag kära vänner!!!
Måndag morgon!
Det är extra jobbigt när man har en son som är preciiiiis likadan... Han måste strykas medhårs ända tills han fått i sig lite frukost. Oftast så klarar jag av detta hyfsat men när hans storebror "hjälper till" genom att retas med honom så blir jag skvatt galen! Det är oftast då som Monstermamman visar sig... Hua!
I morse hade vi ingen rolig morgon. Bland annat så var det fel på frukosten och storebrors favoritvantar saknades. Jag lovade att handla den önskade frukosten på väg hem från jobbet och lyckades då häva den diskussionen...
När det kom till vant-problemet så var det inte lika enkelt. Sonen hävdade mycket bestämt att han minsann inte hade glömt de hos sin kompis. Jag hävdade dock motsatsen eftersom vantarna inte fanns att finna någonstans. Att ta ett par andra vantar var i princip omöjligt. Jag gav honom i alla fall ett par andra vantar men då lät det ungefär så här:
-Neeej de där kan jag inte ha, de är för små!
-Men de där har vi ju köpt i år och du har provat ut de själv.
-Ja men de är för små, kolla själv, jag kan inte få på dem!!!
Jag tittar och ser då att han inte har lättat på kardborreremmarna som sitter runt handlederna... Dessa ser dessutom ut att vara rejält åtdragna... Jag säger:
-Men du måste väl öppna vantarna!!!!
-Jaha.... det visste jag inte....
Jag får ett psyk-bryt och utbrister: PUCKO!
Så får man verkligen inte säga till sitt barn, och inte till någon annan heller. Sonen bara tittar på mig och utbrister: -VAD kallade du mig!?
Jag som står med fullkomlig ånger och säger förstås genast förlåt. I nästa andetag säger jag:
-Förlåt, men du måste väl för FASEN förstå...
-Nu gjorde du det igen mamma! Du sa ett svärord!!!
-Neeej, FASEN är inget svärord...
-Nähä, vad är det då???
-Ett vanligt ORD svarar jag skamset...
Vi avbryter diskussionen här och tar oss iväg till skola/dagis. När vi kommer fram upptäcker vi att vi glömt lillebrors vantar hemma...
Jag förstår inte varför jag är så här på morgonen, beter mig som en treåring! När ska jag bli vuxen även på morgonen???
Full hand!
Att vara gravid med barn nummer två skiljde sig en hel del från den första graviditeten. Framförallt fanns det en blivande storebror med många funderingar vid sidan om den stora magen och de onda fogarna. Mamma, är du BARA min mamma? Det var en fråga jag fick svara på flera gånger varje dag och jag ska inte sticka under stol med att det hela kändes lite övermäktigt. Hur ska man räcka till för TVÅ barn när man har fullt sjå med ett, har man så mycket kärlek och engagemang??? Det kändes också läskigt att förlossning nr 2 kanske skulle gå ÄNNU fortare än den första, skulle vi över huvud taget hinna in eller skulle bebisen "ploppa ut" i hallen?
Fredagen den 3 februari 2006 skjutsade jag min äldsta son till dagmamman som vanligt och åkte sedan hem för att ta min dagliga lunchvila. Det var då tre veckor kvar till beräknad förlossning. Jag slumrade till en stund men vaknade för att jag var kissnödig. När jag reste mig upp för att gå till toaletten blev det lite blött.... Vattnet hade gått! Jag ringde sambon som var på jobbet och han fick PANIK! Han släppte allt han hade för händerna på jobbet och tog första bästa buss hem. På vägen hem ordnade han med barnvakt till sonen och ringde mig ett par gånger för att kolla läget. Jag hävdade lugnt att det inte var speciellt bråttom, vattnet rann men jag kände inga värkar. Efter en liten stund kom han hem, högröd i ansiktet och rejält flåsig efter en språngmarsh från bussen. =) Vi satte oss i bilen och körde lugnt och sansat in till sjukhuset. När jag kliver ur bilen så kommer floden... Jag måste ha förlorat ALLT fostervatten där vid entrén till förlossningen! Jag var dyngsur!!! Det shippade om skorna när jag klev in på förlossningen men jag blev snabbt omhändertagen och fick komma in på ett undersökningsrum. Sedan hände INGENTING och sedan hände INGENTING igen... Eftersom vattnet hade gått och det var snöstorm ute så höll de oss kvar på förlossningen, vilket jag var helt nöjd med, med tanke på min snabba första förlossning.
Kvällen gick och blev till natt, jag försökte sova så mycket det gick men det är inte så lätt när man får småvärkar så fort man slappnar av... Till slut, sådär vid 3-tiden på natten, bestämmer de sig för att lätta igång mig. Jag får en spruta och sköterskan säger: Vi börjar med en liten dos, troligtvis kommer det inte att hända så mycket så vi kommer nog att få öka på dosen snart igen. Jag går ut en stund men kommer strax in och kollar till dig. Hon gick ut... En halv minut senare kom en GALEN värk!!! Jag tog mig med viss möda till sängen och bad Roger att ringa på klockan. Personalen kom in, jag lades till rätta och den gudomliga lustgasen uppenbarade sig! Sedan gick de ut igen... Nu har jag inte koll på tiden men det kändes som om jag efter bara några minuter bad Roger att ringa på klockan igen! Personalen kom in igen och konstaterar: Du är helt öppen, det är bara att börja krysta! Jag gjorde som de sa... i nästa sekund hade jag en bebis på magen!!! VA? Är han redan ute??? Det var min kommentar... Visst var han det! Klockan 04.03 föddes en liten underbar bebis och lillebror!
Han var den mest perfekta bebis man kan önska sig, go och glad och en riktig sömntuta. Det känns som om han aldrig skrek. Storebror var nog den stoltaste man skådat, han avgudade sin lillebror och visade aldrig en tillstymelse till svartsjuka. Han ville bara pussa och krama honom.
När lillebror började närma sig ett års ålder började han visa vad han gick för... Han var en fena på att klättra och vi hittade honom på köksbänkar, i sängar och långt upp i trappan så fort vi vände ryggen till! Man hade inte en chans att hinna på honom och så skulle det fortsätta.
Orädd för det mesta och med en charmoffensiv som kan få den surigaste på gott humör går han genom livet vår fina blåögda blondin! Han är söt som socker och social så att det räcker till hela familjen och han älskar fart och fläkt. Det är ett äventyr VARJE dag! =)
På fredag fyller han 5 år, full hand, vårt älskade lilla yrväder! Grattis, grattis min fina Hannes!
Marie i stora världen, del 4.
Jag är en frukostmänniska. Ja, inte när jag kliver upp kl. 05.10 en vanlig arbetsdag, då blir det två snabba smörgåsar och någonting att dricka till... Men när man har tid på sig, eller när man bor på hotell... DÅ är jag definitivt en frukostmänniska!
Gröt, yoghurt, kokt ägg, färsk frukt och BRÖD! Jag älskar bröd, framförallt lite grövre sorter med mycket frön och gärna nötter i. Är jag på hotell så brukar jag alltid avsluta med en rostad smörgås med ost och marmelad och en stor kopp kaffe.
Italienarna är inte riktigt av samma åsiktsom mig vad gäller frukostvanor... En kopp kaffe, Croissant med Nutella, och eventuellt ett glas juice... Hur överlever man på det??? Och hur MÅR man av det??? Jag skulle ju efter en halvtimme vara rejält grinig och otrevlig mot min omgivning och dessutom så är det ju så GOTT med frukost.
Det är bara att konstatera att vi är olika här i världen och det verkar ju funka för dem så jag låter de naturligtvis hållas.
I morse när jag åt frukost här på hotellet så var jag dock tvungen att testa deras grej, Croissant med Nutella på... Det var faktiskt väldigt gott! Nu åt ju jag denna "delikatess" efter en rejäl VANLIG frukost och istället för marmeladmackan, och jag kan mycket väl tänka mig att göra om det!
Men nu är det färdigt med hotellfrukost och självbäddande sängar för ett tag. Jag får om en stund skjuts till flygplatsen med hotellets shuttle-buss och sedan börjar den långa resan hem. Byte på Heathrow även denna gång, men nu kan jag ju det här! Jag hittar nu till de roliga butikerna och matställena där, så det ska nog gå bra, bara alla terrorister och självmordsbombare håller sig borta så!
Så nu säger jag Arrive derci Italia! Hej Sverige! =)
