Mr Intensiv...
Håll mig i handen när vi går över parkeringen, håll mig i handen när vi går över parkeringen, håll mig i handen när vi går över parkeringen... Men, HÅLL MIG I HANDEN NÄR VI GÅR ÖVER PARKERINGEN!!! -Kan det komma bilar här mamma?
Vänta med att hälla i saft, jag hjälper dig strax. Vänta med att... -Mamma, jag spillde lite saft...
Är du kissnödig? Neeej! Gå och kissa! -Men jag är inte kissnödig! Aaaah!!! Jag är jättekissnödig!!! -Mamma, det kom kiss i kalsongerna...
Studsa inte kulorna på bordet. Snälla, var rädd om bordet! (Sakta drar han ett finger runt bordet och har kulorna i högsta hugg) Kan du låta bli bordet!? (Han står fortvarande kvar vid bordet och lägger återigen kulorna på bordet) Kan du låta bli bordet!? -Mamma, kan du ta fram fler kulor?
Mamma, kan jag få tuggummi? Nej, vi ska alldeles snart äta. Mamma, kan jag få tuggummi nu då? -Om du inte tjatar mer så kanske du kan få ett efter maten. Mamma, kan jag FÅ ett tuggummi!?
Det här är kanske en 100-del av våra konversationer under en dag tillsammans.
Behöver jag säga att jag är på bristningsgränsen ett antal gånger! Man har väl fått för sina synder kan jag tro...
Vänta med att hälla i saft, jag hjälper dig strax. Vänta med att... -Mamma, jag spillde lite saft...
Är du kissnödig? Neeej! Gå och kissa! -Men jag är inte kissnödig! Aaaah!!! Jag är jättekissnödig!!! -Mamma, det kom kiss i kalsongerna...
Studsa inte kulorna på bordet. Snälla, var rädd om bordet! (Sakta drar han ett finger runt bordet och har kulorna i högsta hugg) Kan du låta bli bordet!? (Han står fortvarande kvar vid bordet och lägger återigen kulorna på bordet) Kan du låta bli bordet!? -Mamma, kan du ta fram fler kulor?
Mamma, kan jag få tuggummi? Nej, vi ska alldeles snart äta. Mamma, kan jag få tuggummi nu då? -Om du inte tjatar mer så kanske du kan få ett efter maten. Mamma, kan jag FÅ ett tuggummi!?
Det här är kanske en 100-del av våra konversationer under en dag tillsammans.
Behöver jag säga att jag är på bristningsgränsen ett antal gånger! Man har väl fått för sina synder kan jag tro...
Sömn - en bristvara!
Jag har funderat lite över det där med sömn.
När första barnet kom så tyckte jag att jag aldrig fick sova, man blev ju väckt flera gånger varje natt för att den lilla var hungrig eller behövde ny blöja. När barn nr 2 kom så blev det ju ännu mindre av den där åtråvärda varan. Då var det återigen mat och blöjor men också en storebror som kissade i sängen, kräktes, hostade eller helt enkelt blev väckt av en skrikande bebis. Det var för övrigt då som jag började dricka kaffe, för att över huvud taget klara av vardagen... Så småningom så sov de bättre mina små kottar men det händer fortfarande att man inte får sova hela nätter.
Det som är så konstigt är att jag fortfarande kan vara så där vansinnigt trött fast jag sover oändligt mycket mer nu. Vänjer sig kroppen med en viss mängd sömn? Ungefär som när man får löneförhöjning liksom... Ju mer man får desto mer gör man av med.
De nätter som barnen inte väcker mig så vaknar jag ofta ändå, antingen för att jag undrar varför de inte väcker mig eller för att jag funderar på någonting. När kommer tiden då man känner sig utsövd för jämnan? Det lär ju inte bli när barnen är tonåringar för då kommer man ju ligga sömnlös tills de ramlar in framåt småtimmarna. När tonårstiden är över då är jag sisådär i 55-årsåldern, då kanske!? Men det är väl då man kliver upp samtidigt som tidningsbudet kommer...
Ja, tydligen så kommer man aldrig vara riktigt utsövd så då är det väl lika bra att man fortsätter att fylla dagarna med allt man tycker är roligt istället för att sova bort tiden... För har man roligt så glömmer man i alla fall bort att man är trött!
När första barnet kom så tyckte jag att jag aldrig fick sova, man blev ju väckt flera gånger varje natt för att den lilla var hungrig eller behövde ny blöja. När barn nr 2 kom så blev det ju ännu mindre av den där åtråvärda varan. Då var det återigen mat och blöjor men också en storebror som kissade i sängen, kräktes, hostade eller helt enkelt blev väckt av en skrikande bebis. Det var för övrigt då som jag började dricka kaffe, för att över huvud taget klara av vardagen... Så småningom så sov de bättre mina små kottar men det händer fortfarande att man inte får sova hela nätter.
Det som är så konstigt är att jag fortfarande kan vara så där vansinnigt trött fast jag sover oändligt mycket mer nu. Vänjer sig kroppen med en viss mängd sömn? Ungefär som när man får löneförhöjning liksom... Ju mer man får desto mer gör man av med.
De nätter som barnen inte väcker mig så vaknar jag ofta ändå, antingen för att jag undrar varför de inte väcker mig eller för att jag funderar på någonting. När kommer tiden då man känner sig utsövd för jämnan? Det lär ju inte bli när barnen är tonåringar för då kommer man ju ligga sömnlös tills de ramlar in framåt småtimmarna. När tonårstiden är över då är jag sisådär i 55-årsåldern, då kanske!? Men det är väl då man kliver upp samtidigt som tidningsbudet kommer...
Ja, tydligen så kommer man aldrig vara riktigt utsövd så då är det väl lika bra att man fortsätter att fylla dagarna med allt man tycker är roligt istället för att sova bort tiden... För har man roligt så glömmer man i alla fall bort att man är trött!
Professorn...
Jag har en mycket klok son. Han är som en liten professor, väldigt smart och väldigt vimsig och ofta står håret åt alla håll också =)
En morgon när vi som vanligt var på väg till jobb/fritids/dagis så fick jag lite spunk eftersom den lilla professorn var mer förvirrad än vanligt. Det handlade om att få med sig rätt saker på rätt dag osv. När vi väl kommit in i bilen och äntligen var på väg så höll jag en mindre föreläsning om hur viktigt det är att alla hjälps åt för att få vardagen att fungera... Jag lät nog inte så värst trevlig tror jag...
Jag lugnade ganska snart ner mig och när jag klev ur bilen hade ilskan runnit av mig och det dåliga samvetet kom krypande istället. Jag bad lite skamset om ursäkt: -Förlåt att jag blev arg men jag tycker det är så jobbigt... Då vänder den lilla proffesorn sitt fräkniga söta ansikte mot mig och med ett leende på läpparna säger han: -Jag vet att du tycker det är jobbigt mamma, det har jag hört typ 30 gånger! Varm i hjärtat kramade jag om honom och vi skrattade högt åt situationen tillsammans.
Hallelulja vad jag älskar den ungen!
En morgon när vi som vanligt var på väg till jobb/fritids/dagis så fick jag lite spunk eftersom den lilla professorn var mer förvirrad än vanligt. Det handlade om att få med sig rätt saker på rätt dag osv. När vi väl kommit in i bilen och äntligen var på väg så höll jag en mindre föreläsning om hur viktigt det är att alla hjälps åt för att få vardagen att fungera... Jag lät nog inte så värst trevlig tror jag...
Jag lugnade ganska snart ner mig och när jag klev ur bilen hade ilskan runnit av mig och det dåliga samvetet kom krypande istället. Jag bad lite skamset om ursäkt: -Förlåt att jag blev arg men jag tycker det är så jobbigt... Då vänder den lilla proffesorn sitt fräkniga söta ansikte mot mig och med ett leende på läpparna säger han: -Jag vet att du tycker det är jobbigt mamma, det har jag hört typ 30 gånger! Varm i hjärtat kramade jag om honom och vi skrattade högt åt situationen tillsammans.
Hallelulja vad jag älskar den ungen!
Sjung en sång...
Häromdagen skulle min farmor ha fyllt 93 år. Det var en dam att räkna med det!
Jag var mycket hos henne när jag var liten, då bodde hon i en stor grön villa i Stigslund. Farmor och Farfar bodde på övervåningen och så hade de en hyresgäst som bodde på bottenplanet. Det fanns också en stor källare med gillestuga och en tvättstuga där Farmor lade lutfisken i blöt på Anna-dagen... Ja, hon var noga med så¨nt min farmor. Det lagades mycket kalopps och liknande i hennes kök men det bästa var pannkakorna! Eller.. det bästa med pannkakorna var klimpen... Klimp är en sorts "pudding" som smakar kardemumma och som man ska ha i köttsoppa. Jag hoppade över det där med soppan och åt bara klimp och pannkakor!
Hon hade också en potatisskalarmaskin som jag var mycket facinerad av. Man öste i potatis och vatten i en stor behållare och sedan vevade man för allt vad man var värd och så var det klart! Fiffigt värre!
Man fick alltid riktig choklad (man rörde ihop kakao, socker och grädde i muggen och hällde sedan på varm mjölk) hos Farmor och så fick man hoppa i sängen. Det man inte fick göra var att ta med sig smörgåsen in i FIN-rummet, så då tog jag med den till FUL-rummet istället =)
Min farmor satt nog aldrig still tror jag.., var hon inte ute och plockade lingon så bärgade hon stenar som hon tyckte var i vägen eller så tog hon en cykeltur. Hon var ofta i köket med matlagning och disk och hon SJÖNG hela tiden! Nej, hon var inte i farten hela tiden förresten... Varje dag när hon fått sitt eftermiddagskaffe så sa hon alltid: Nä, nu måste jag lägga mig och vila ryggen i fem minuter, jag ska inte sova, bara vila... Jo hej du! Snart snarkade hon HÖGT och ljudligt! =)
Hon spelade gärna Fia med knuff men vägrade att spela kort, då kunde speldjävulen ta en! =)
För övrigt var hon go´ och glad, varm och härlig! Jag har kvar hennes röda cykel som hon var så stolt över när hon köpt den och som hon har cyklat många mil på.
Farmor blev senil på slutet och hon hade svårt att känna igen sina nära och kära. Men jag minns när jag var upp på hemmet där hon bodde på slutet och jag började sjunga några av de visor hon sjungit för mig. Då kom hon ut ur sitt skal för en stund och började sjunga med!
Fina Farmor, tack för alla de stunder vi fick tillsammans i Stigslund, ute med båten och i sommarstugan. Jag minns ännu sångerna...
Jag var mycket hos henne när jag var liten, då bodde hon i en stor grön villa i Stigslund. Farmor och Farfar bodde på övervåningen och så hade de en hyresgäst som bodde på bottenplanet. Det fanns också en stor källare med gillestuga och en tvättstuga där Farmor lade lutfisken i blöt på Anna-dagen... Ja, hon var noga med så¨nt min farmor. Det lagades mycket kalopps och liknande i hennes kök men det bästa var pannkakorna! Eller.. det bästa med pannkakorna var klimpen... Klimp är en sorts "pudding" som smakar kardemumma och som man ska ha i köttsoppa. Jag hoppade över det där med soppan och åt bara klimp och pannkakor!
Hon hade också en potatisskalarmaskin som jag var mycket facinerad av. Man öste i potatis och vatten i en stor behållare och sedan vevade man för allt vad man var värd och så var det klart! Fiffigt värre!
Man fick alltid riktig choklad (man rörde ihop kakao, socker och grädde i muggen och hällde sedan på varm mjölk) hos Farmor och så fick man hoppa i sängen. Det man inte fick göra var att ta med sig smörgåsen in i FIN-rummet, så då tog jag med den till FUL-rummet istället =)
Min farmor satt nog aldrig still tror jag.., var hon inte ute och plockade lingon så bärgade hon stenar som hon tyckte var i vägen eller så tog hon en cykeltur. Hon var ofta i köket med matlagning och disk och hon SJÖNG hela tiden! Nej, hon var inte i farten hela tiden förresten... Varje dag när hon fått sitt eftermiddagskaffe så sa hon alltid: Nä, nu måste jag lägga mig och vila ryggen i fem minuter, jag ska inte sova, bara vila... Jo hej du! Snart snarkade hon HÖGT och ljudligt! =)
Hon spelade gärna Fia med knuff men vägrade att spela kort, då kunde speldjävulen ta en! =)
För övrigt var hon go´ och glad, varm och härlig! Jag har kvar hennes röda cykel som hon var så stolt över när hon köpt den och som hon har cyklat många mil på.
Farmor blev senil på slutet och hon hade svårt att känna igen sina nära och kära. Men jag minns när jag var upp på hemmet där hon bodde på slutet och jag började sjunga några av de visor hon sjungit för mig. Då kom hon ut ur sitt skal för en stund och började sjunga med!
Fina Farmor, tack för alla de stunder vi fick tillsammans i Stigslund, ute med båten och i sommarstugan. Jag minns ännu sångerna...
Sura suckar...
Den lilla mamman tänker sig en trevlig familjedag. Hon föreslår glatt att: Vi packar matsäck och åker ut i skogen och letar svamp! Jaa, säger alla familjemedlemmar och vi gör slag i saken. Vi tar med en till familj och därmed två av äldsta sonens bästa kompisar och vi har det sååå härligt där i höstsolen. Men som alltid så har det roliga ett slut och vi beger oss hemåt.
På vägen kommer vi vuxna på att vi ska ta en liten omväg eftersom vi är nyfiken på en liten by som ligger i närheten av svampstället. Detta uppskattas INTE av barnen framförallt inte av åttaåringen... Han suckar och pustar och är jättesur för att han inte får åka hem direkt så att han ska hinna leka med en kompis. Saken är den att vi lovat barnen att åka in till sta´n för att äta på deras favoritrestaurang, "Cowboyrestaurangen" och sedan gå på cirkus och titta på alla machaller som ska tändas längs ån. Eftersom vår omväg gör att det inte kommer att finnas tid för lek så försöker jag förklara att man faktiskt inte kan hinna med hur mycket som helst, men det örat vill han definitivt inte lyssna på... Jag blir irriterad över hans negativa inställning och menar på att man måste fokusera på allt det roliga vi faktiskt gjort, och kommer att göra, istället för att sura över det vi inte hinner med. Efter en något svettig diskussion finner han sig i situationen och resten av dagen avlöper lungt och trevligt. Ja, lite gnäll är det förstås över att en av cirkusartisterna är såååå fånig och att det är kallt...
Nåväl, nästa dag kommer och eftersom jag och lillebror ska hälsa på ett par kompisar så ska pappa och storebror hitta på något skoj. De går på bio. När vi kommer hem är de också hemkomna och sonen sitter gråtande i soffan och pappan ser måttligt road ut... Jag förstår direkt att de har rykt ihop och undrar vad som hänt. Jo, efter bion så vill pappan titta lite på invigningen av Stortorget som precis ska börja, men se det har inte sonen lust med och börjar.... just det SURA!!! Drar den där harangen om att han ALDRIG får göra något roligt... Ehhh, var de inte nyss på bio?
Jag blir tokig! Blir de aldrig nöjda? Skämmer man bort dem när man vill göra roliga saker tillsammans? Ska man hålla sig hemma och vänta på att de ska bli uttråkade för att de ska uppskatta en utflykt? Är man redan "morsan" som de inte vill veta av? Neej, jag vill inte tro det! Jag ska fortsätta dra med dem både hit och dit och se till att de lär sig uppskatta familjens sällskap, de får sucka bäst de vill!
På vägen kommer vi vuxna på att vi ska ta en liten omväg eftersom vi är nyfiken på en liten by som ligger i närheten av svampstället. Detta uppskattas INTE av barnen framförallt inte av åttaåringen... Han suckar och pustar och är jättesur för att han inte får åka hem direkt så att han ska hinna leka med en kompis. Saken är den att vi lovat barnen att åka in till sta´n för att äta på deras favoritrestaurang, "Cowboyrestaurangen" och sedan gå på cirkus och titta på alla machaller som ska tändas längs ån. Eftersom vår omväg gör att det inte kommer att finnas tid för lek så försöker jag förklara att man faktiskt inte kan hinna med hur mycket som helst, men det örat vill han definitivt inte lyssna på... Jag blir irriterad över hans negativa inställning och menar på att man måste fokusera på allt det roliga vi faktiskt gjort, och kommer att göra, istället för att sura över det vi inte hinner med. Efter en något svettig diskussion finner han sig i situationen och resten av dagen avlöper lungt och trevligt. Ja, lite gnäll är det förstås över att en av cirkusartisterna är såååå fånig och att det är kallt...
Nåväl, nästa dag kommer och eftersom jag och lillebror ska hälsa på ett par kompisar så ska pappa och storebror hitta på något skoj. De går på bio. När vi kommer hem är de också hemkomna och sonen sitter gråtande i soffan och pappan ser måttligt road ut... Jag förstår direkt att de har rykt ihop och undrar vad som hänt. Jo, efter bion så vill pappan titta lite på invigningen av Stortorget som precis ska börja, men se det har inte sonen lust med och börjar.... just det SURA!!! Drar den där harangen om att han ALDRIG får göra något roligt... Ehhh, var de inte nyss på bio?
Jag blir tokig! Blir de aldrig nöjda? Skämmer man bort dem när man vill göra roliga saker tillsammans? Ska man hålla sig hemma och vänta på att de ska bli uttråkade för att de ska uppskatta en utflykt? Är man redan "morsan" som de inte vill veta av? Neej, jag vill inte tro det! Jag ska fortsätta dra med dem både hit och dit och se till att de lär sig uppskatta familjens sällskap, de får sucka bäst de vill!
