Den lilla lådan...
Vissa dagar skulle jag vilja spara. Lägga de i en fin liten låda som jag kan öppna när jag har tråkigt eller känner mig nere. Plocka upp en gammal härlig dag och njuta av den en gång till. I lördags hade jag en sån där dag som jag skulle ha velat stoppa i den där lådan...
Jag och min 4-åring packade matsäck på morgonen och promenerade glada och förväntansfulla upp till vår lilla tågstation. Solen sken, luften var kall och klar och allting sprakade i höstens alla härliga färger. På tåget hade vi bestämt träff med en av mina bästa vänner och hennes 4-åring. De hade klivit på i Gävle och hade "paxat plats" vid ett bord. Vi satt där och pratade, mumsade matsäck och tittade på utsikten. Min son var väldigt facinerad av rösten som ropade ut vilken station vi kom till, han upprepade alla underliga ortsnamn som ropades ut.
Så kom vi slutligen fram till vår slutstation: Uppsala! Det är VÄLDIGT exotiskt att åka till Uppsala om man är fyra år ska ni veta! Det är som att komma till ett annat land, där man har en gigantisk kyrka och en stort rosa slott!!! Vi promenerade från stationen förbi den lilla fågeldammen där det simmar massor med änder och en och annan svan. Sedan vidare genom slottsparken, där vi var tvungen att stanna och plocka upp de skatter som fanns där, KASTANJER! De är minst lika värdefulla som guld när man är 4 år!
Plötsligt var vi framme vid den gröna grinden vid det vita huset som var målet för dagen. Vi var hos Pelle Svanslös minsann! Under dagen lekte vi hos Pelle och Maja, busade hos Elake Måns och Bill & Bull, lyssnade på saga, fiskade strömming och satt fängslade på polisstationen. Hannes blev ansiktsmålad som Måns av Maja Gräddnos själv. Det var nog första gången, mig veterligen, som Måns och Maja fattade tycke för varandra=)
Trötta men glada promenerade vi så tillbaka till tåget för hemfärd. När vi klev av tåget här hemma kände vi oss så himla glada så att vi trotsade vår trötthet och gjorde "hoppsa-steg" nästan hela vägen hem! =D
Jag och min 4-åring packade matsäck på morgonen och promenerade glada och förväntansfulla upp till vår lilla tågstation. Solen sken, luften var kall och klar och allting sprakade i höstens alla härliga färger. På tåget hade vi bestämt träff med en av mina bästa vänner och hennes 4-åring. De hade klivit på i Gävle och hade "paxat plats" vid ett bord. Vi satt där och pratade, mumsade matsäck och tittade på utsikten. Min son var väldigt facinerad av rösten som ropade ut vilken station vi kom till, han upprepade alla underliga ortsnamn som ropades ut.
Så kom vi slutligen fram till vår slutstation: Uppsala! Det är VÄLDIGT exotiskt att åka till Uppsala om man är fyra år ska ni veta! Det är som att komma till ett annat land, där man har en gigantisk kyrka och en stort rosa slott!!! Vi promenerade från stationen förbi den lilla fågeldammen där det simmar massor med änder och en och annan svan. Sedan vidare genom slottsparken, där vi var tvungen att stanna och plocka upp de skatter som fanns där, KASTANJER! De är minst lika värdefulla som guld när man är 4 år!
Plötsligt var vi framme vid den gröna grinden vid det vita huset som var målet för dagen. Vi var hos Pelle Svanslös minsann! Under dagen lekte vi hos Pelle och Maja, busade hos Elake Måns och Bill & Bull, lyssnade på saga, fiskade strömming och satt fängslade på polisstationen. Hannes blev ansiktsmålad som Måns av Maja Gräddnos själv. Det var nog första gången, mig veterligen, som Måns och Maja fattade tycke för varandra=)
Trötta men glada promenerade vi så tillbaka till tåget för hemfärd. När vi klev av tåget här hemma kände vi oss så himla glada så att vi trotsade vår trötthet och gjorde "hoppsa-steg" nästan hela vägen hem! =D
Den "gröna dörren"
Jag tar med mig lilleman till affären en tidig morgon. Vi kommer strax efter att de öppnat och det är lugnt och stilla där inne. Vi masar oss i godan ro runt mellan hyllorna, sonen trallar glatt och för en gång skull håller han sig i min närhet och lyssnar när jag säger något till honom. Det är liksom en sådan där ljuvlig stund som man gärna håller fast vid.
Det plockas frukt, grönsaker och bröd och den snälla mamman tillåter den välartade sonen att plocka i kakor och lite annat "utöver det vanliga"i kundvagnen. När vi kommer till mjölkkylen känner jag ett visst behov av att gå på toaletten men är inte speciellt besvärad av detta så vi fortsätter att gå bland ostar och pastejer. När vi precis kommit förbi dörren till lagret, där jag efter åtta år som småbarnsmamma är väldigt medveten om att det finns en toalett, börjar behovet tillta att slinka in där. Jag tycker dock av någon outgrundlig anledning att det är lite pinsamt att som vuxen be att få låna personalens toalett. Den känns som att den "servicen" bara bör utnyttjas i yttersta nödfall som tex. när ett barn blir nödig NU.
Så vi går vidare, men kommer inte många meter förrän jag säger till sonen: -Är inte du lite kissnödig? Näe, svarar han... Men lite bajsnödig då, försöker jag. Näääe svarar han... Jag börjar få panik så jag tar sonen i handen och med honom som täckmantel smyger vi in på lagret. Vi hittar in själva och närmar oss strax den "gröna dörren". Äntligen! Men vad får vi se? Jo, den "gröna dörren" är helt belamrad med kartonger och vagnar och annat bråte, endast ett litet grönt hörn skymtar där bakom. SUCK! Vi har inte annat att göra än att vända och gå ut igen trots det trängande behovet. Nästan ute i butiken igen möter vi en ur personalen och jag förklarar att vi letat efter toaletten. -Vi har ingen toalett längre säger hon då. Vadå? Inte någon annan stans heller? Nej tyvärr...
Ååååh, nu ÄR det panik! hur ska jag klara av att handla klart, betala och köra bil i 6 km... Svetten lackar kan jag lova!
Jodå, vi tog oss hem utan missöde men med betydligt mindre varor än planerat. Men det är bara så TYPISKT att när det för en gångs skull flyter på så händer en sådan grej. Det är bara att konstatera: -Det blir ALDRIG som man tänkt sig! =)
Det plockas frukt, grönsaker och bröd och den snälla mamman tillåter den välartade sonen att plocka i kakor och lite annat "utöver det vanliga"i kundvagnen. När vi kommer till mjölkkylen känner jag ett visst behov av att gå på toaletten men är inte speciellt besvärad av detta så vi fortsätter att gå bland ostar och pastejer. När vi precis kommit förbi dörren till lagret, där jag efter åtta år som småbarnsmamma är väldigt medveten om att det finns en toalett, börjar behovet tillta att slinka in där. Jag tycker dock av någon outgrundlig anledning att det är lite pinsamt att som vuxen be att få låna personalens toalett. Den känns som att den "servicen" bara bör utnyttjas i yttersta nödfall som tex. när ett barn blir nödig NU.
Så vi går vidare, men kommer inte många meter förrän jag säger till sonen: -Är inte du lite kissnödig? Näe, svarar han... Men lite bajsnödig då, försöker jag. Näääe svarar han... Jag börjar få panik så jag tar sonen i handen och med honom som täckmantel smyger vi in på lagret. Vi hittar in själva och närmar oss strax den "gröna dörren". Äntligen! Men vad får vi se? Jo, den "gröna dörren" är helt belamrad med kartonger och vagnar och annat bråte, endast ett litet grönt hörn skymtar där bakom. SUCK! Vi har inte annat att göra än att vända och gå ut igen trots det trängande behovet. Nästan ute i butiken igen möter vi en ur personalen och jag förklarar att vi letat efter toaletten. -Vi har ingen toalett längre säger hon då. Vadå? Inte någon annan stans heller? Nej tyvärr...
Ååååh, nu ÄR det panik! hur ska jag klara av att handla klart, betala och köra bil i 6 km... Svetten lackar kan jag lova!
Jodå, vi tog oss hem utan missöde men med betydligt mindre varor än planerat. Men det är bara så TYPISKT att när det för en gångs skull flyter på så händer en sådan grej. Det är bara att konstatera: -Det blir ALDRIG som man tänkt sig! =)
Mr Intensiv...
Håll mig i handen när vi går över parkeringen, håll mig i handen när vi går över parkeringen, håll mig i handen när vi går över parkeringen... Men, HÅLL MIG I HANDEN NÄR VI GÅR ÖVER PARKERINGEN!!! -Kan det komma bilar här mamma?
Vänta med att hälla i saft, jag hjälper dig strax. Vänta med att... -Mamma, jag spillde lite saft...
Är du kissnödig? Neeej! Gå och kissa! -Men jag är inte kissnödig! Aaaah!!! Jag är jättekissnödig!!! -Mamma, det kom kiss i kalsongerna...
Studsa inte kulorna på bordet. Snälla, var rädd om bordet! (Sakta drar han ett finger runt bordet och har kulorna i högsta hugg) Kan du låta bli bordet!? (Han står fortvarande kvar vid bordet och lägger återigen kulorna på bordet) Kan du låta bli bordet!? -Mamma, kan du ta fram fler kulor?
Mamma, kan jag få tuggummi? Nej, vi ska alldeles snart äta. Mamma, kan jag få tuggummi nu då? -Om du inte tjatar mer så kanske du kan få ett efter maten. Mamma, kan jag FÅ ett tuggummi!?
Det här är kanske en 100-del av våra konversationer under en dag tillsammans.
Behöver jag säga att jag är på bristningsgränsen ett antal gånger! Man har väl fått för sina synder kan jag tro...
Vänta med att hälla i saft, jag hjälper dig strax. Vänta med att... -Mamma, jag spillde lite saft...
Är du kissnödig? Neeej! Gå och kissa! -Men jag är inte kissnödig! Aaaah!!! Jag är jättekissnödig!!! -Mamma, det kom kiss i kalsongerna...
Studsa inte kulorna på bordet. Snälla, var rädd om bordet! (Sakta drar han ett finger runt bordet och har kulorna i högsta hugg) Kan du låta bli bordet!? (Han står fortvarande kvar vid bordet och lägger återigen kulorna på bordet) Kan du låta bli bordet!? -Mamma, kan du ta fram fler kulor?
Mamma, kan jag få tuggummi? Nej, vi ska alldeles snart äta. Mamma, kan jag få tuggummi nu då? -Om du inte tjatar mer så kanske du kan få ett efter maten. Mamma, kan jag FÅ ett tuggummi!?
Det här är kanske en 100-del av våra konversationer under en dag tillsammans.
Behöver jag säga att jag är på bristningsgränsen ett antal gånger! Man har väl fått för sina synder kan jag tro...
Professorn...
Jag har en mycket klok son. Han är som en liten professor, väldigt smart och väldigt vimsig och ofta står håret åt alla håll också =)
En morgon när vi som vanligt var på väg till jobb/fritids/dagis så fick jag lite spunk eftersom den lilla professorn var mer förvirrad än vanligt. Det handlade om att få med sig rätt saker på rätt dag osv. När vi väl kommit in i bilen och äntligen var på väg så höll jag en mindre föreläsning om hur viktigt det är att alla hjälps åt för att få vardagen att fungera... Jag lät nog inte så värst trevlig tror jag...
Jag lugnade ganska snart ner mig och när jag klev ur bilen hade ilskan runnit av mig och det dåliga samvetet kom krypande istället. Jag bad lite skamset om ursäkt: -Förlåt att jag blev arg men jag tycker det är så jobbigt... Då vänder den lilla proffesorn sitt fräkniga söta ansikte mot mig och med ett leende på läpparna säger han: -Jag vet att du tycker det är jobbigt mamma, det har jag hört typ 30 gånger! Varm i hjärtat kramade jag om honom och vi skrattade högt åt situationen tillsammans.
Hallelulja vad jag älskar den ungen!
En morgon när vi som vanligt var på väg till jobb/fritids/dagis så fick jag lite spunk eftersom den lilla professorn var mer förvirrad än vanligt. Det handlade om att få med sig rätt saker på rätt dag osv. När vi väl kommit in i bilen och äntligen var på väg så höll jag en mindre föreläsning om hur viktigt det är att alla hjälps åt för att få vardagen att fungera... Jag lät nog inte så värst trevlig tror jag...
Jag lugnade ganska snart ner mig och när jag klev ur bilen hade ilskan runnit av mig och det dåliga samvetet kom krypande istället. Jag bad lite skamset om ursäkt: -Förlåt att jag blev arg men jag tycker det är så jobbigt... Då vänder den lilla proffesorn sitt fräkniga söta ansikte mot mig och med ett leende på läpparna säger han: -Jag vet att du tycker det är jobbigt mamma, det har jag hört typ 30 gånger! Varm i hjärtat kramade jag om honom och vi skrattade högt åt situationen tillsammans.
Hallelulja vad jag älskar den ungen!
Sura suckar...
Den lilla mamman tänker sig en trevlig familjedag. Hon föreslår glatt att: Vi packar matsäck och åker ut i skogen och letar svamp! Jaa, säger alla familjemedlemmar och vi gör slag i saken. Vi tar med en till familj och därmed två av äldsta sonens bästa kompisar och vi har det sååå härligt där i höstsolen. Men som alltid så har det roliga ett slut och vi beger oss hemåt.
På vägen kommer vi vuxna på att vi ska ta en liten omväg eftersom vi är nyfiken på en liten by som ligger i närheten av svampstället. Detta uppskattas INTE av barnen framförallt inte av åttaåringen... Han suckar och pustar och är jättesur för att han inte får åka hem direkt så att han ska hinna leka med en kompis. Saken är den att vi lovat barnen att åka in till sta´n för att äta på deras favoritrestaurang, "Cowboyrestaurangen" och sedan gå på cirkus och titta på alla machaller som ska tändas längs ån. Eftersom vår omväg gör att det inte kommer att finnas tid för lek så försöker jag förklara att man faktiskt inte kan hinna med hur mycket som helst, men det örat vill han definitivt inte lyssna på... Jag blir irriterad över hans negativa inställning och menar på att man måste fokusera på allt det roliga vi faktiskt gjort, och kommer att göra, istället för att sura över det vi inte hinner med. Efter en något svettig diskussion finner han sig i situationen och resten av dagen avlöper lungt och trevligt. Ja, lite gnäll är det förstås över att en av cirkusartisterna är såååå fånig och att det är kallt...
Nåväl, nästa dag kommer och eftersom jag och lillebror ska hälsa på ett par kompisar så ska pappa och storebror hitta på något skoj. De går på bio. När vi kommer hem är de också hemkomna och sonen sitter gråtande i soffan och pappan ser måttligt road ut... Jag förstår direkt att de har rykt ihop och undrar vad som hänt. Jo, efter bion så vill pappan titta lite på invigningen av Stortorget som precis ska börja, men se det har inte sonen lust med och börjar.... just det SURA!!! Drar den där harangen om att han ALDRIG får göra något roligt... Ehhh, var de inte nyss på bio?
Jag blir tokig! Blir de aldrig nöjda? Skämmer man bort dem när man vill göra roliga saker tillsammans? Ska man hålla sig hemma och vänta på att de ska bli uttråkade för att de ska uppskatta en utflykt? Är man redan "morsan" som de inte vill veta av? Neej, jag vill inte tro det! Jag ska fortsätta dra med dem både hit och dit och se till att de lär sig uppskatta familjens sällskap, de får sucka bäst de vill!
På vägen kommer vi vuxna på att vi ska ta en liten omväg eftersom vi är nyfiken på en liten by som ligger i närheten av svampstället. Detta uppskattas INTE av barnen framförallt inte av åttaåringen... Han suckar och pustar och är jättesur för att han inte får åka hem direkt så att han ska hinna leka med en kompis. Saken är den att vi lovat barnen att åka in till sta´n för att äta på deras favoritrestaurang, "Cowboyrestaurangen" och sedan gå på cirkus och titta på alla machaller som ska tändas längs ån. Eftersom vår omväg gör att det inte kommer att finnas tid för lek så försöker jag förklara att man faktiskt inte kan hinna med hur mycket som helst, men det örat vill han definitivt inte lyssna på... Jag blir irriterad över hans negativa inställning och menar på att man måste fokusera på allt det roliga vi faktiskt gjort, och kommer att göra, istället för att sura över det vi inte hinner med. Efter en något svettig diskussion finner han sig i situationen och resten av dagen avlöper lungt och trevligt. Ja, lite gnäll är det förstås över att en av cirkusartisterna är såååå fånig och att det är kallt...
Nåväl, nästa dag kommer och eftersom jag och lillebror ska hälsa på ett par kompisar så ska pappa och storebror hitta på något skoj. De går på bio. När vi kommer hem är de också hemkomna och sonen sitter gråtande i soffan och pappan ser måttligt road ut... Jag förstår direkt att de har rykt ihop och undrar vad som hänt. Jo, efter bion så vill pappan titta lite på invigningen av Stortorget som precis ska börja, men se det har inte sonen lust med och börjar.... just det SURA!!! Drar den där harangen om att han ALDRIG får göra något roligt... Ehhh, var de inte nyss på bio?
Jag blir tokig! Blir de aldrig nöjda? Skämmer man bort dem när man vill göra roliga saker tillsammans? Ska man hålla sig hemma och vänta på att de ska bli uttråkade för att de ska uppskatta en utflykt? Är man redan "morsan" som de inte vill veta av? Neej, jag vill inte tro det! Jag ska fortsätta dra med dem både hit och dit och se till att de lär sig uppskatta familjens sällskap, de får sucka bäst de vill!
Rymmaren
Ligger i halvdvala i sängen min sista semestermorgon när jag hör ytterdörren slå igen. Klockan är strax före åtta och jag förstår att det måste vara någon av barnen som går ut för att känna på vädret eller så...
Vid åtta kommer min äldsta son in till mig och undrar vart lillebror är. Jag tänker att han är nog bara ute på gården så vi går ut och kollar, men vi kan inte se honom. Vi går in igen och kollar om han har gömt sig inne eller möjligtvis somnat någonstans, men icke...
Jag går ut på gatan och kollar granntomterna men ingen är ute, varken grannar eller min son. Nu börjar paniken komma! Jag säger till Isak att jag tar cykeln för att leta, tänker att han kanske har följt med sin hundkompis och någon av dennes hussar på promenad... Ingen Hannes i sikte, tankarna snurrar angående bilar som plockat upp honom och fört bort honom någonstans eller att han ligger skadad... Jag ringer hundkompisens ena husse men han säger att hunden är hemma och att min son inte är där.
Går till en granne och ringer på men där är han inte heller... På väg mot nästa granne ser jag ett nyvaket huvud sticka ut och undrande fråga om jag letar efter Hannes... Om jag gör! Han hade gått in till närmsta granne och ringt på för att han var SÅ leksugen och dessutom sagt till dem att jag sagt att det var OK. Vi pratar honom för hundrade gången till rätta både jag och storebror och tror nog att det kanske går in denna gång... En timme senare är han borta igen... nu ser jag honom visserligen hos en granne men ändå! Hur många gånger ska man behöva säga samma sak, hur många gånger ska man behöva förklara hur rädd och ledsen man blir när han försvinner, hur många gånger ska man behöva tala om att... FRUSTRERANDE!!! När sådant här händer inser man hur sårbart livet är och att man bara har sina barn till låns, man önskar att man kunde ha de med sig överallt och hela tiden. Man vill bara krama dem och tala om hur mycket man älskar dem men man blir så arg så att man inte klarar av det... Det är den värsta känslan som finns!
Vid åtta kommer min äldsta son in till mig och undrar vart lillebror är. Jag tänker att han är nog bara ute på gården så vi går ut och kollar, men vi kan inte se honom. Vi går in igen och kollar om han har gömt sig inne eller möjligtvis somnat någonstans, men icke...
Jag går ut på gatan och kollar granntomterna men ingen är ute, varken grannar eller min son. Nu börjar paniken komma! Jag säger till Isak att jag tar cykeln för att leta, tänker att han kanske har följt med sin hundkompis och någon av dennes hussar på promenad... Ingen Hannes i sikte, tankarna snurrar angående bilar som plockat upp honom och fört bort honom någonstans eller att han ligger skadad... Jag ringer hundkompisens ena husse men han säger att hunden är hemma och att min son inte är där.
Går till en granne och ringer på men där är han inte heller... På väg mot nästa granne ser jag ett nyvaket huvud sticka ut och undrande fråga om jag letar efter Hannes... Om jag gör! Han hade gått in till närmsta granne och ringt på för att han var SÅ leksugen och dessutom sagt till dem att jag sagt att det var OK. Vi pratar honom för hundrade gången till rätta både jag och storebror och tror nog att det kanske går in denna gång... En timme senare är han borta igen... nu ser jag honom visserligen hos en granne men ändå! Hur många gånger ska man behöva säga samma sak, hur många gånger ska man behöva förklara hur rädd och ledsen man blir när han försvinner, hur många gånger ska man behöva tala om att... FRUSTRERANDE!!! När sådant här händer inser man hur sårbart livet är och att man bara har sina barn till låns, man önskar att man kunde ha de med sig överallt och hela tiden. Man vill bara krama dem och tala om hur mycket man älskar dem men man blir så arg så att man inte klarar av det... Det är den värsta känslan som finns!
Att räkna till tio...
Jag har ju en väldigt söt och charmig liten fyraåring här hemma. Han är för det mesta go´, glad och gosig men han är också vääääldigt intensiv. Vissa dagar är han bara för mycket... idag har det varit en viss dag. Vet inte hur många gånger jag har blundat och räknat till tio för att inte brista ut och bli en monstermamma. Några utbrott blev det men inget som eskalerade och blev till jordbävning i alla fall.
När man på ett pedagogiskt vis sätter sig på huk framför honom och lugnt och sansat säger till honom att: -Du får inte springa iväg från oss för det kommer bilar här som kör väldigt fort! Detta förstår han ju och konstaterar själv att han blir mos om bilarna kör på honom... Vad tror ni händer? Jo, efter några ynka minuter har han glömt allt och springer iväg... Gaaaaah!!! Så här är det mest hela tiden och till slut blir man ju alldeles matt! Han kan börja storgrina om han inte kommer först fram till dagis, om han inte för öppna bildörren först eller plinga på dörren först. Kan för mitt liv inte förstå vem han fått denna rastlöshet ifrån...
När man på ett pedagogiskt vis sätter sig på huk framför honom och lugnt och sansat säger till honom att: -Du får inte springa iväg från oss för det kommer bilar här som kör väldigt fort! Detta förstår han ju och konstaterar själv att han blir mos om bilarna kör på honom... Vad tror ni händer? Jo, efter några ynka minuter har han glömt allt och springer iväg... Gaaaaah!!! Så här är det mest hela tiden och till slut blir man ju alldeles matt! Han kan börja storgrina om han inte kommer först fram till dagis, om han inte för öppna bildörren först eller plinga på dörren först. Kan för mitt liv inte förstå vem han fått denna rastlöshet ifrån...
