Färdigtänkta tankar...
Men ibland är det bara så skönt att inte bli avbruten mitt i alla samtal av barn som pockar på ens uppmärksamhet och vill ha svar på sina viktiga frågor: -Mamma, varför är himlen blå? -Mamma när ska vi köpa lördagsgodis? Mamma, får jag ta av mig strumporna? Etc. etc. etc.
Att sitta mitt emot den man älskar och prata hela meningar och tänka färdigt sina tankar eller kanske bara sitta tyst tillsammans en stund. Det är värt sååååå mycket!
Att sitta på ett tyst hotellrum och skriva i lugn och ro utan att behöva fundera över om det ligger blöt tvätt i maskinen eller om någon ska ha matsäck eller gympakläder med sig i morgon.
Att sova ostört en natt utan att någon med mardrömmar kryper ner i sängen. Denna någon som så småningom breder ut sig så mycket att man måste förflytta sig till den lediga juniorsängen och senare vakna med värk i kroppen efter att ha legat som ett S.
Att kliva upp på morgonen och bara behöva se till att jag själv kommer i tid och har mina saker med mig.
Att äta frukost med några trevliga kollegor i hotellets frukostmatsal i lugn och ro.
Jag ser det som ett stort privilegium att få de här stunderna ibland. För ganska snart så längtar jag mig nästan sönder och samman efter gosiga kramar och härliga kärleksförklaringar från barnen. Jag kan till och med tycka att det är trevligt att hänga upp tvätten... men DET går över! =)
Jag skriver, därför lever jag!
Jag har alltid en massa snälla ord, goda råd och komplimanger att säga men de fastnar oftast på vägen ut ur min mun. Jag vet inte varför det är så svårt att låta orden formas, bli till ljud och därmed glädja den person som står där mitt framför mig.
Samma sak är det när svåra, ledsamma och tragiska händelser sker omkring mig, jag blir tyst...
Det tog mig mer än 35 år att hitta ett sätt som avhjälper detta "handikapp". Nyckeln var att börja skriva. Här i bloggen, på Facebook och i min egen "hemliga händelsebok". När jag skriver ner det som händer omkring mig så förstår jag mig på mig själv och min omvärld mycket bättre.
Orden kommer av sig själv och när de kommer på pränt så blir de äkta.
Det finns nästan alltid en eller flera små historier i mitt huvud som vill bli berättade men jag släpper bara ut dem när jag själv vill.
Jag har alltid varit en grubblare som ofta slutit mig in i mig själv med mina tankar men med hjälp av skrivandet slipper jag ha grubblerierna i huvudet. "Grubblet" nystas upp med hjälp av de skrivna orden och mina tankar blir friare och lättare.
Att någon annan läser det jag skriver ser jag som en ynnest. Det är en STOR ÄRA för mig att andra läser, kommenterarar och bryr sig om min tankar så TACK för det alla ni därute!
Sandaler, bikini och strandklänning...
Jag måste dessutom ha minst tre dagar på mig att acklimatisera mig på ett nytt ställe.
När jag kliver av planet känns det alltid så där härligt semestrigt och förväntningarna är på topp. När man sedan kommer in på hotellet så blir jag nästan alltid besviken, det är aldrig så fint som på bilderna i resekatalogen. Utsikten mot en sliten tennisbana med trasigt staket känns rätt trist, det är långt till poolen och ännu längre till stranden. Poolen är för liten och alla solstolarna är uppbokade. Men jag säger inget, jag trular i det tysta, man vill ju inte förstöra stämningen... Men jag är inte speciellt uppåt heller och jag är fasansfullt TRÖTT, sover tio timmar varje natt och slumrar ständigt i solstolen.
Dagarna går, stranden är härlig och trots lite markarbeten kring strandpromenaden så är det en trevlig och kort väg att hasa sig fram på i sandaler, bikini och strandklänning. Poolen är helt OK och på förmiddagen är det ganska lugnt där när alla barn är i Bamseklubben. Tennisbanan fyller sin funktion och en tennismatch med sambon och äldsta sonen känns givet.
Efter sisådär en fyra dagar har jag kommit in i den hääärliga semesterlunken... då kommer regnet! Det regnar dessutom ökensand från Sahara, vilket innebär en gulbrun gegga överallt!!!
Vi bestämmer oss då för att göra en trevlig utflykt, till ett Akvarium. Jag är lite skeptisk mot djurparker i utlandet, det är ytterst sällan de är trevliga med välmående djur i stora fina burar... Men jag vill ju inte vara tråkig så jag hänger med ändå. Vi åker lokalbuss, missar hållplatsen, tar en annan buss tillbaka, missar hållplatsen igen... När vi kliver av bussen och frågar om vägen får vi till svar att det är låååångt att gå, visserligen är det en något överförfriskad irländare vid en pub som uttalar sig, men ändå!
Skavsår, trötta barn och regn börjar tära på mig nu! Jag tappar fattningen totalt och blir minst lika oresonlig som min egen 5-åring. Allt är bara fel, fel, fel, vilket jag också talar om för min omgivning... Stämningen är inte på topp! Dessutom tycker jag bestämt att min sambo hånflinar åt mig när jag går fel väg efter att ha varit väldigt bestämd om vilket håll vi ska gå åt... Vi får betala nästan 400 kr för att gå in på Akvariet hela familjen och där inne bekräftas min skepsis... Det är litet och uselt, vi går igenom alltihop på mindre än en timme och jag har ont i magen för djuren skull.
Det blir dock en ny dag, med sol och bad och gott humör och sedan är det dags att åka hem, en vecka är på tok för kort för semester! Men härligt är det och trots en del drabbningar med en 5-åring som lämnat öron och förstånd hemma samt en 9-åring som är förpubertal och ganska trulig emellanåt så kan jag inte klaga. Sömn, god mat, sol och salta bad ger en hel del ny energi och en försmak av sommaren som är i antågande här hemma! Dessutom har vi och barnen fått äran att umgås med farfar och mormor i en hel vecka vilket har varit jättemysigt!
Fram för fler och längre semestrar!!!
