Bus eller godis?
Det är "bus eller godis"-helg här hemma och ikväll var båda barnen bjuden på 6-årskalas med vampyrtema.
Min käre sambo ringde mig runt lunchtid idag då han var ute på "köpa-utklädningskläder-uppdrag". Han var mycket nöjd över att hittat den PERFEKTA dräkten till vår söta 4-åring, en djävuls-dräkt! =) En lång svart klädedräkt med rött mönster på, röda blinkande horn och en treudd. Den äldre sonen fick någon slags vålnadsdräkt, såg typ ansiktslös ut...
De blev väldigt glada och överraskade över kläderna och började glatt byta om. Tröjor och byxor krängdes av (och landade i vanlig ordning i små högar mitt på golvet) och det nya skulle på. Allt var frid och fröjd ända tills djävulen skulle sätta på sig sin klädedräkt... -Men mamma, sa han med självande röst, det är ju en KLÄNNING!!! Men det ska vara så, försökte vi ävertyga honom om. NEEEJ, tänk om de tror att jag är en tjej!!! Sådan tur att storebror också hade fått en "klänning" annars hade vi nog inte fått på honom några kläder. =)
Vi kom så iväg med två utklädda barn och anlände glada och förväntansfulla till festen. Där möttes vi av små söta älvor, skrämmande häxor, en och annan vålnad och ett födelsedagsbarn som sken ikapp med fullmånen! När vi hämtade barnen ett par timmar senare var det två trötta men mycket nöjda killar som mumsade godis ur "guldtackorna" som de stulit från "Elaka Gasten".
Imorgon är det dags igen, då ska det ut och spökas och busa så fort mörkret har sänkt sig. Vi får väl se om monstermamman visar sig... men jag hoppas innerligt att hon håller sig borta, hon är så läskig!
Min käre sambo ringde mig runt lunchtid idag då han var ute på "köpa-utklädningskläder-uppdrag". Han var mycket nöjd över att hittat den PERFEKTA dräkten till vår söta 4-åring, en djävuls-dräkt! =) En lång svart klädedräkt med rött mönster på, röda blinkande horn och en treudd. Den äldre sonen fick någon slags vålnadsdräkt, såg typ ansiktslös ut...
De blev väldigt glada och överraskade över kläderna och började glatt byta om. Tröjor och byxor krängdes av (och landade i vanlig ordning i små högar mitt på golvet) och det nya skulle på. Allt var frid och fröjd ända tills djävulen skulle sätta på sig sin klädedräkt... -Men mamma, sa han med självande röst, det är ju en KLÄNNING!!! Men det ska vara så, försökte vi ävertyga honom om. NEEEJ, tänk om de tror att jag är en tjej!!! Sådan tur att storebror också hade fått en "klänning" annars hade vi nog inte fått på honom några kläder. =)
Vi kom så iväg med två utklädda barn och anlände glada och förväntansfulla till festen. Där möttes vi av små söta älvor, skrämmande häxor, en och annan vålnad och ett födelsedagsbarn som sken ikapp med fullmånen! När vi hämtade barnen ett par timmar senare var det två trötta men mycket nöjda killar som mumsade godis ur "guldtackorna" som de stulit från "Elaka Gasten".
Imorgon är det dags igen, då ska det ut och spökas och busa så fort mörkret har sänkt sig. Vi får väl se om monstermamman visar sig... men jag hoppas innerligt att hon håller sig borta, hon är så läskig!
Den lilla lådan...
Vissa dagar skulle jag vilja spara. Lägga de i en fin liten låda som jag kan öppna när jag har tråkigt eller känner mig nere. Plocka upp en gammal härlig dag och njuta av den en gång till. I lördags hade jag en sån där dag som jag skulle ha velat stoppa i den där lådan...
Jag och min 4-åring packade matsäck på morgonen och promenerade glada och förväntansfulla upp till vår lilla tågstation. Solen sken, luften var kall och klar och allting sprakade i höstens alla härliga färger. På tåget hade vi bestämt träff med en av mina bästa vänner och hennes 4-åring. De hade klivit på i Gävle och hade "paxat plats" vid ett bord. Vi satt där och pratade, mumsade matsäck och tittade på utsikten. Min son var väldigt facinerad av rösten som ropade ut vilken station vi kom till, han upprepade alla underliga ortsnamn som ropades ut.
Så kom vi slutligen fram till vår slutstation: Uppsala! Det är VÄLDIGT exotiskt att åka till Uppsala om man är fyra år ska ni veta! Det är som att komma till ett annat land, där man har en gigantisk kyrka och en stort rosa slott!!! Vi promenerade från stationen förbi den lilla fågeldammen där det simmar massor med änder och en och annan svan. Sedan vidare genom slottsparken, där vi var tvungen att stanna och plocka upp de skatter som fanns där, KASTANJER! De är minst lika värdefulla som guld när man är 4 år!
Plötsligt var vi framme vid den gröna grinden vid det vita huset som var målet för dagen. Vi var hos Pelle Svanslös minsann! Under dagen lekte vi hos Pelle och Maja, busade hos Elake Måns och Bill & Bull, lyssnade på saga, fiskade strömming och satt fängslade på polisstationen. Hannes blev ansiktsmålad som Måns av Maja Gräddnos själv. Det var nog första gången, mig veterligen, som Måns och Maja fattade tycke för varandra=)
Trötta men glada promenerade vi så tillbaka till tåget för hemfärd. När vi klev av tåget här hemma kände vi oss så himla glada så att vi trotsade vår trötthet och gjorde "hoppsa-steg" nästan hela vägen hem! =D
Jag och min 4-åring packade matsäck på morgonen och promenerade glada och förväntansfulla upp till vår lilla tågstation. Solen sken, luften var kall och klar och allting sprakade i höstens alla härliga färger. På tåget hade vi bestämt träff med en av mina bästa vänner och hennes 4-åring. De hade klivit på i Gävle och hade "paxat plats" vid ett bord. Vi satt där och pratade, mumsade matsäck och tittade på utsikten. Min son var väldigt facinerad av rösten som ropade ut vilken station vi kom till, han upprepade alla underliga ortsnamn som ropades ut.
Så kom vi slutligen fram till vår slutstation: Uppsala! Det är VÄLDIGT exotiskt att åka till Uppsala om man är fyra år ska ni veta! Det är som att komma till ett annat land, där man har en gigantisk kyrka och en stort rosa slott!!! Vi promenerade från stationen förbi den lilla fågeldammen där det simmar massor med änder och en och annan svan. Sedan vidare genom slottsparken, där vi var tvungen att stanna och plocka upp de skatter som fanns där, KASTANJER! De är minst lika värdefulla som guld när man är 4 år!
Plötsligt var vi framme vid den gröna grinden vid det vita huset som var målet för dagen. Vi var hos Pelle Svanslös minsann! Under dagen lekte vi hos Pelle och Maja, busade hos Elake Måns och Bill & Bull, lyssnade på saga, fiskade strömming och satt fängslade på polisstationen. Hannes blev ansiktsmålad som Måns av Maja Gräddnos själv. Det var nog första gången, mig veterligen, som Måns och Maja fattade tycke för varandra=)
Trötta men glada promenerade vi så tillbaka till tåget för hemfärd. När vi klev av tåget här hemma kände vi oss så himla glada så att vi trotsade vår trötthet och gjorde "hoppsa-steg" nästan hela vägen hem! =D
Den "gröna dörren"
Jag tar med mig lilleman till affären en tidig morgon. Vi kommer strax efter att de öppnat och det är lugnt och stilla där inne. Vi masar oss i godan ro runt mellan hyllorna, sonen trallar glatt och för en gång skull håller han sig i min närhet och lyssnar när jag säger något till honom. Det är liksom en sådan där ljuvlig stund som man gärna håller fast vid.
Det plockas frukt, grönsaker och bröd och den snälla mamman tillåter den välartade sonen att plocka i kakor och lite annat "utöver det vanliga"i kundvagnen. När vi kommer till mjölkkylen känner jag ett visst behov av att gå på toaletten men är inte speciellt besvärad av detta så vi fortsätter att gå bland ostar och pastejer. När vi precis kommit förbi dörren till lagret, där jag efter åtta år som småbarnsmamma är väldigt medveten om att det finns en toalett, börjar behovet tillta att slinka in där. Jag tycker dock av någon outgrundlig anledning att det är lite pinsamt att som vuxen be att få låna personalens toalett. Den känns som att den "servicen" bara bör utnyttjas i yttersta nödfall som tex. när ett barn blir nödig NU.
Så vi går vidare, men kommer inte många meter förrän jag säger till sonen: -Är inte du lite kissnödig? Näe, svarar han... Men lite bajsnödig då, försöker jag. Näääe svarar han... Jag börjar få panik så jag tar sonen i handen och med honom som täckmantel smyger vi in på lagret. Vi hittar in själva och närmar oss strax den "gröna dörren". Äntligen! Men vad får vi se? Jo, den "gröna dörren" är helt belamrad med kartonger och vagnar och annat bråte, endast ett litet grönt hörn skymtar där bakom. SUCK! Vi har inte annat att göra än att vända och gå ut igen trots det trängande behovet. Nästan ute i butiken igen möter vi en ur personalen och jag förklarar att vi letat efter toaletten. -Vi har ingen toalett längre säger hon då. Vadå? Inte någon annan stans heller? Nej tyvärr...
Ååååh, nu ÄR det panik! hur ska jag klara av att handla klart, betala och köra bil i 6 km... Svetten lackar kan jag lova!
Jodå, vi tog oss hem utan missöde men med betydligt mindre varor än planerat. Men det är bara så TYPISKT att när det för en gångs skull flyter på så händer en sådan grej. Det är bara att konstatera: -Det blir ALDRIG som man tänkt sig! =)
Det plockas frukt, grönsaker och bröd och den snälla mamman tillåter den välartade sonen att plocka i kakor och lite annat "utöver det vanliga"i kundvagnen. När vi kommer till mjölkkylen känner jag ett visst behov av att gå på toaletten men är inte speciellt besvärad av detta så vi fortsätter att gå bland ostar och pastejer. När vi precis kommit förbi dörren till lagret, där jag efter åtta år som småbarnsmamma är väldigt medveten om att det finns en toalett, börjar behovet tillta att slinka in där. Jag tycker dock av någon outgrundlig anledning att det är lite pinsamt att som vuxen be att få låna personalens toalett. Den känns som att den "servicen" bara bör utnyttjas i yttersta nödfall som tex. när ett barn blir nödig NU.
Så vi går vidare, men kommer inte många meter förrän jag säger till sonen: -Är inte du lite kissnödig? Näe, svarar han... Men lite bajsnödig då, försöker jag. Näääe svarar han... Jag börjar få panik så jag tar sonen i handen och med honom som täckmantel smyger vi in på lagret. Vi hittar in själva och närmar oss strax den "gröna dörren". Äntligen! Men vad får vi se? Jo, den "gröna dörren" är helt belamrad med kartonger och vagnar och annat bråte, endast ett litet grönt hörn skymtar där bakom. SUCK! Vi har inte annat att göra än att vända och gå ut igen trots det trängande behovet. Nästan ute i butiken igen möter vi en ur personalen och jag förklarar att vi letat efter toaletten. -Vi har ingen toalett längre säger hon då. Vadå? Inte någon annan stans heller? Nej tyvärr...
Ååååh, nu ÄR det panik! hur ska jag klara av att handla klart, betala och köra bil i 6 km... Svetten lackar kan jag lova!
Jodå, vi tog oss hem utan missöde men med betydligt mindre varor än planerat. Men det är bara så TYPISKT att när det för en gångs skull flyter på så händer en sådan grej. Det är bara att konstatera: -Det blir ALDRIG som man tänkt sig! =)
Fördomsfri!?
Jag är en fördomsfri person! Eller... näe så kan man nog inte säga... Jag vill gärna vara en fördomsfri person i alla fall.
Jag tror (fördom eller inte) att så fort man träffar en ny människa oavsett hudfärg, kulturtillhörighet, religös åskådning, ekonomisk situation eller vad du vill, så är man aldrig helt blank inför det mötet. Man tittar och funderar på hur personen ser ut, hur den rör sig, hur den uttrycker sig och skapar då en bild av hur man tror att personen är. Det ligger liksom i vår natur att vara nyfiken. När man har pratat en stund så är det väldigt ofta som det första intrycket har förändrats.
Jaha, den där unga "sprätten" visste faktiskt vad han pratade om! Eller: Hon som såg så söt och snäll ut var verkligen ett riktigt "rivjärn" .
När man sedan har träffats några gånger så händer det att man antingen lär sig att acceptera den person som man kanske inte tyckte var speciellt sympatisk första gången, eller att en person som man tyckte verkade sååå trevlig och bra på alla sätt inte alls är en person att räkna med.
Alla människor är förstås olika bra på att göra en korrekt bedömning av en ny bekantskap och dessutom är alla människor olika bra på att visa sitt rätta jag. Det handlar nog en hel del om "slumpen" eller "ödet" (eller vad man nu vill kalla det) när man hittar en vän/käresta/företagspartner.
Delvis beror det på ens egen vilja att ta in en ny person, vilket med all sannolikhet är olika från dag till dag. Det kan t.ex. bero på att man är ledsen eller arg över något, att man sovit dåligt, att man fått en glad överaskning eller att man bär på en hemlighet. Vissa dagar är man inte mottaglig för nya bekantskaper och då har man ingen koll alls på vem man möter, andra dagar uppenbarar de sig väldigt tydligt. Det beror ju naturligtvis på den person man möter också, är denna person villig att öppna sig för mig? "It takes two to tango" var det någon klok person som sa...
Så det är mycket som ska klaffa för att det ska bli ett lyckat möte första gången man träffar en ny bekantskap. Det är därför inte speciellt konstigt att fördommar finns. Man behöver inte komma från olika delar av världen, från olika kulturer, eller från olika samhällsklasser för att har olika värderingar och erfarenheter, det kan räcka med att vara från olika familjer eller att man har olika kön.
Att våga öppna sig för andra människor och släppa in de i ens liv innebär ofta en större och rikare resa än man någonsin kan drömma om!
Jag tror (fördom eller inte) att så fort man träffar en ny människa oavsett hudfärg, kulturtillhörighet, religös åskådning, ekonomisk situation eller vad du vill, så är man aldrig helt blank inför det mötet. Man tittar och funderar på hur personen ser ut, hur den rör sig, hur den uttrycker sig och skapar då en bild av hur man tror att personen är. Det ligger liksom i vår natur att vara nyfiken. När man har pratat en stund så är det väldigt ofta som det första intrycket har förändrats.
Jaha, den där unga "sprätten" visste faktiskt vad han pratade om! Eller: Hon som såg så söt och snäll ut var verkligen ett riktigt "rivjärn" .
När man sedan har träffats några gånger så händer det att man antingen lär sig att acceptera den person som man kanske inte tyckte var speciellt sympatisk första gången, eller att en person som man tyckte verkade sååå trevlig och bra på alla sätt inte alls är en person att räkna med.
Alla människor är förstås olika bra på att göra en korrekt bedömning av en ny bekantskap och dessutom är alla människor olika bra på att visa sitt rätta jag. Det handlar nog en hel del om "slumpen" eller "ödet" (eller vad man nu vill kalla det) när man hittar en vän/käresta/företagspartner.
Delvis beror det på ens egen vilja att ta in en ny person, vilket med all sannolikhet är olika från dag till dag. Det kan t.ex. bero på att man är ledsen eller arg över något, att man sovit dåligt, att man fått en glad överaskning eller att man bär på en hemlighet. Vissa dagar är man inte mottaglig för nya bekantskaper och då har man ingen koll alls på vem man möter, andra dagar uppenbarar de sig väldigt tydligt. Det beror ju naturligtvis på den person man möter också, är denna person villig att öppna sig för mig? "It takes two to tango" var det någon klok person som sa...
Så det är mycket som ska klaffa för att det ska bli ett lyckat möte första gången man träffar en ny bekantskap. Det är därför inte speciellt konstigt att fördommar finns. Man behöver inte komma från olika delar av världen, från olika kulturer, eller från olika samhällsklasser för att har olika värderingar och erfarenheter, det kan räcka med att vara från olika familjer eller att man har olika kön.
Att våga öppna sig för andra människor och släppa in de i ens liv innebär ofta en större och rikare resa än man någonsin kan drömma om!
Fjärran land...
Vill resa bort någonstans just nu. Till ett ställe med värmande sol och en öde strand.
Skulle vilja ligga i en hängmatta i skuggan av en palm och titta ut över ett turkost vatten med vita skumtoppar på och där bara oändligheten finns bortom horisonten.
Ta en promenad längs standkanten och få sand mellan tårna, dyka ner i ett svalkande vatten och simma långt och länge.
Bygga sandslott med finaste ungarna, läsa alla de böcker de vill höra och spela alla de spel de vill spela.
Jag skulle vilja bo i en liten hydda där på stranden tillsammans med familjen och inte ge mig av därifrån förrän jag känner att vi behöver något annat.
Gå och lägga sig när man är trött och sova så länge man vill. Inte ha några måsten alls, bara njuta av de man älskar mest här i världen.
Tända en eld och grilla nyfångad fisk. Sitta där nära varandra när solen går ner och mörkret kryper närmare. Känna att man har tid...
Skulle vilja ligga i en hängmatta i skuggan av en palm och titta ut över ett turkost vatten med vita skumtoppar på och där bara oändligheten finns bortom horisonten.
Ta en promenad längs standkanten och få sand mellan tårna, dyka ner i ett svalkande vatten och simma långt och länge.
Bygga sandslott med finaste ungarna, läsa alla de böcker de vill höra och spela alla de spel de vill spela.
Jag skulle vilja bo i en liten hydda där på stranden tillsammans med familjen och inte ge mig av därifrån förrän jag känner att vi behöver något annat.
Gå och lägga sig när man är trött och sova så länge man vill. Inte ha några måsten alls, bara njuta av de man älskar mest här i världen.
Tända en eld och grilla nyfångad fisk. Sitta där nära varandra när solen går ner och mörkret kryper närmare. Känna att man har tid...
