Saknad
När mörkret föll,
och själen krävde sitt,
då fanns du alltid där för mig.
Som en härligt solvarm klippa,
en julidag i skärgården,
så kände jag för dig.
Det var bara att lyfta luren,
eller ta en cykeltur,
din dörr stod alltid öppen och det gav mig kraft och mod.
Du hade den förmågan att vända ont till gott,
att alltid se det fina hos det som sågs som smuts.
Att möta dig gav värme och styrka inuti, du var för mig en ängel, en ängel på min jord.
Jag skulle fylla år och du var förstås på väg,
men ringde strax där innan och sa: -Det blir en annan dag…
Du var så trött och sliten, du hade ingen ork.
Jag sa att: -Krya på dig! Jag tänkte inte mer…
Istället för kalaset så blev det sjukhussäng,
bland slangar och maskiner försökte du att le.
Jag gjorde vad jag kunde för att hinna med besök,
men allt var villervalla, det som var upp blev ner.
Jag slet mot samvetskvalen, och för att räcka till,
men inget kunde stoppa det som gripit tag i dig.
Jag skulle bara göra det jag måste nu få gjort,
jag kunde aldrig tänka att det skulle gå så fort.
När poletten så föll ner, så ringde telefonen…
Allt var då försent och jag satt där brevid...
Det var försent att läka själen på klippan där i solen,
försent att lyfta luren och att ta en cykeltur..
Vår kärlek till varandra kan ingen ta ifrån oss,
min ängel på min jord är nu min ängel på ett moln.
