Rymmaren
Ligger i halvdvala i sängen min sista semestermorgon när jag hör ytterdörren slå igen. Klockan är strax före åtta och jag förstår att det måste vara någon av barnen som går ut för att känna på vädret eller så...
Vid åtta kommer min äldsta son in till mig och undrar vart lillebror är. Jag tänker att han är nog bara ute på gården så vi går ut och kollar, men vi kan inte se honom. Vi går in igen och kollar om han har gömt sig inne eller möjligtvis somnat någonstans, men icke...
Jag går ut på gatan och kollar granntomterna men ingen är ute, varken grannar eller min son. Nu börjar paniken komma! Jag säger till Isak att jag tar cykeln för att leta, tänker att han kanske har följt med sin hundkompis och någon av dennes hussar på promenad... Ingen Hannes i sikte, tankarna snurrar angående bilar som plockat upp honom och fört bort honom någonstans eller att han ligger skadad... Jag ringer hundkompisens ena husse men han säger att hunden är hemma och att min son inte är där.
Går till en granne och ringer på men där är han inte heller... På väg mot nästa granne ser jag ett nyvaket huvud sticka ut och undrande fråga om jag letar efter Hannes... Om jag gör! Han hade gått in till närmsta granne och ringt på för att han var SÅ leksugen och dessutom sagt till dem att jag sagt att det var OK. Vi pratar honom för hundrade gången till rätta både jag och storebror och tror nog att det kanske går in denna gång... En timme senare är han borta igen... nu ser jag honom visserligen hos en granne men ändå! Hur många gånger ska man behöva säga samma sak, hur många gånger ska man behöva förklara hur rädd och ledsen man blir när han försvinner, hur många gånger ska man behöva tala om att... FRUSTRERANDE!!! När sådant här händer inser man hur sårbart livet är och att man bara har sina barn till låns, man önskar att man kunde ha de med sig överallt och hela tiden. Man vill bara krama dem och tala om hur mycket man älskar dem men man blir så arg så att man inte klarar av det... Det är den värsta känslan som finns!
Vid åtta kommer min äldsta son in till mig och undrar vart lillebror är. Jag tänker att han är nog bara ute på gården så vi går ut och kollar, men vi kan inte se honom. Vi går in igen och kollar om han har gömt sig inne eller möjligtvis somnat någonstans, men icke...
Jag går ut på gatan och kollar granntomterna men ingen är ute, varken grannar eller min son. Nu börjar paniken komma! Jag säger till Isak att jag tar cykeln för att leta, tänker att han kanske har följt med sin hundkompis och någon av dennes hussar på promenad... Ingen Hannes i sikte, tankarna snurrar angående bilar som plockat upp honom och fört bort honom någonstans eller att han ligger skadad... Jag ringer hundkompisens ena husse men han säger att hunden är hemma och att min son inte är där.
Går till en granne och ringer på men där är han inte heller... På väg mot nästa granne ser jag ett nyvaket huvud sticka ut och undrande fråga om jag letar efter Hannes... Om jag gör! Han hade gått in till närmsta granne och ringt på för att han var SÅ leksugen och dessutom sagt till dem att jag sagt att det var OK. Vi pratar honom för hundrade gången till rätta både jag och storebror och tror nog att det kanske går in denna gång... En timme senare är han borta igen... nu ser jag honom visserligen hos en granne men ändå! Hur många gånger ska man behöva säga samma sak, hur många gånger ska man behöva förklara hur rädd och ledsen man blir när han försvinner, hur många gånger ska man behöva tala om att... FRUSTRERANDE!!! När sådant här händer inser man hur sårbart livet är och att man bara har sina barn till låns, man önskar att man kunde ha de med sig överallt och hela tiden. Man vill bara krama dem och tala om hur mycket man älskar dem men man blir så arg så att man inte klarar av det... Det är den värsta känslan som finns!
Kommentarer
Trackback
