monstermammansbekannelser

För precis ett år sedan idag var jag på ett 60-årskalas. Det var min finaste, bästa och mest fantastiska faster som fyllde år. Hon firades av släkt och vänner i sitt hem, dock i en ditplacerad sjukhussäng.
I april samma år började vi misstänka att allt inte stod rätt till och det visade sig att cancern hade slagit till hårt och obarmhärtigt. Två dagar efter denna 60-årsdag lämnade hon oss. När jag kom dit hade hon redan hunnit somna in men hennes högt älskade dotter hade hunnit ta sig dit en kort stund innan insomnandet.
Jag, som aldrig tidigare sett en död person, kände stor oro inför den kommande upplevelsen. Jag ångrar inte en sekund att jag trots detta tog mig dit, gick fram till henne och strök henne sakta över kinden. I sina händer hade hon tre rosa rosor som suttit i den blombukett hon fått av oss på födelsedagen... Det var så vackert och samtidigt fruktansvärt jobbigt. Att se denna kvinna, som ställt upp för mig i ALLA väder och som aldrig varit mer än ett telefonsamtal bort, ligga där var oerhört tungt. Jag känner dock att det var skönt att se henne där, det gjorde det lättare att inse det fruktansvärda faktumet att hon nu var borta.
Helt borta är hon förstås inte, hon finns i mina tankar dagligen och i sömnen har jag vid ett par tillfällen fått kramar av henne där jag känt hennes värme. Hon lever också vidare genom sin dotter på något vis som har varit ett stort stöd i mitt sorgearbete, finaste Linda!
Sov sött min fina Gunilla, jag och mina prinsar tänker på dig och pratar om dig ofta och vi saknar dig oerhört mycket! Ikväll tänder vi ett ljus för dig!