monstermammansbekannelser

Jag har en mycket klok son. Han är som en liten professor, väldigt smart och väldigt vimsig och ofta står håret åt alla håll också =)
En morgon när vi som vanligt var på väg till jobb/fritids/dagis så fick jag lite spunk eftersom den lilla professorn var mer förvirrad än vanligt. Det handlade om att få med sig rätt saker på rätt dag osv. När vi väl kommit in i bilen och äntligen var på väg så höll jag en mindre föreläsning om hur viktigt det är att alla hjälps åt för att få vardagen att fungera... Jag lät nog inte så värst trevlig tror jag...
Jag lugnade ganska snart ner mig och när jag klev ur bilen hade ilskan runnit av mig och det dåliga samvetet kom krypande istället. Jag bad lite skamset om ursäkt: -Förlåt att jag blev arg men jag tycker det är så jobbigt... Då vänder den lilla proffesorn sitt fräkniga söta ansikte mot mig och med ett leende på läpparna säger han: -Jag vet att du tycker det är jobbigt mamma, det har jag hört typ 30 gånger! Varm i hjärtat kramade jag om honom och vi skrattade högt åt situationen tillsammans.
Hallelulja vad jag älskar den ungen!