monstermammansbekannelser

Att vara gravid med barn nummer två skiljde sig en hel del från den första graviditeten. Framförallt fanns det en blivande storebror med många funderingar vid sidan om den stora magen och de onda fogarna. Mamma, är du BARA min mamma? Det var en fråga jag fick svara på flera gånger varje dag och jag ska inte sticka under stol med att det hela kändes lite övermäktigt. Hur ska man räcka till för TVÅ barn när man har fullt sjå med ett, har man så mycket kärlek och engagemang??? Det kändes också läskigt att förlossning nr 2 kanske skulle gå ÄNNU fortare än den första, skulle vi över huvud taget hinna in eller skulle bebisen "ploppa ut" i hallen?

Fredagen den 3 februari 2006 skjutsade jag min äldsta son till dagmamman som vanligt och åkte sedan hem för att ta min dagliga lunchvila. Det var då tre veckor kvar till beräknad förlossning. Jag slumrade till en stund men vaknade för att jag var kissnödig. När jag reste mig upp för att gå till toaletten blev det lite blött.... Vattnet hade gått! Jag ringde sambon som var på jobbet och han fick PANIK! Han släppte allt han hade för händerna på jobbet och tog första bästa buss hem. På vägen hem ordnade han med barnvakt till sonen och ringde mig ett par gånger för att kolla läget. Jag hävdade lugnt att det inte var speciellt bråttom, vattnet rann men jag kände inga värkar. Efter en liten stund kom han hem, högröd i ansiktet och rejält flåsig efter en språngmarsh från bussen. =) Vi satte oss i bilen och körde lugnt och sansat in till sjukhuset. När jag kliver ur bilen så kommer floden... Jag måste ha förlorat ALLT fostervatten där vid entrén till förlossningen! Jag var dyngsur!!! Det shippade om skorna när jag klev in på förlossningen men jag blev snabbt omhändertagen och fick komma in på ett undersökningsrum. Sedan hände INGENTING och sedan hände INGENTING igen... Eftersom vattnet hade gått och det var snöstorm ute så höll de oss kvar på förlossningen, vilket jag var helt nöjd med, med tanke på min snabba första förlossning.

Kvällen gick och blev till natt, jag försökte sova så mycket det gick men det är inte så lätt när man får småvärkar så fort man slappnar av... Till slut, sådär vid 3-tiden på natten, bestämmer de sig för att lätta igång mig. Jag får en spruta och sköterskan säger: Vi börjar med en liten dos, troligtvis kommer det inte att hända så mycket så vi kommer nog att få öka på dosen snart igen. Jag går ut en stund men kommer strax in och kollar till dig. Hon gick ut... En halv minut senare kom en GALEN värk!!! Jag tog mig med viss möda till sängen och bad Roger att ringa på klockan. Personalen kom in, jag lades till rätta och den gudomliga lustgasen uppenbarade sig! Sedan gick de ut igen... Nu har jag inte koll på tiden men det kändes som om jag efter bara några minuter bad Roger att ringa på klockan igen! Personalen kom in igen och konstaterar: Du är helt öppen, det är bara att börja krysta! Jag gjorde som de sa... i nästa sekund hade jag en bebis på magen!!! VA? Är han redan ute??? Det var min kommentar... Visst var han det! Klockan 04.03 föddes en liten underbar bebis och lillebror!

Han var den mest perfekta bebis man kan önska sig, go och glad och en riktig sömntuta. Det känns som om han aldrig skrek. Storebror var nog den stoltaste man skådat, han avgudade sin lillebror och visade aldrig en tillstymelse till svartsjuka. Han ville bara pussa och krama honom.

När lillebror började närma sig ett års ålder började han visa vad han gick för... Han var en fena på att klättra och vi hittade honom på köksbänkar, i sängar och långt upp i trappan så fort vi vände ryggen till! Man hade inte en chans att hinna på honom och så skulle det fortsätta.
Orädd för det mesta och med en charmoffensiv som kan få den surigaste på gott humör går han genom livet vår fina blåögda blondin! Han är söt som socker och social så att det räcker till hela familjen och han älskar fart och fläkt. Det är ett äventyr VARJE dag! =)

På fredag fyller han 5 år, full hand, vårt älskade lilla yrväder! Grattis, grattis min fina Hannes!