Klagan...
Jag klagar på mycket!
På barn som inte sitter still och gör som man säger åt dem.
På min sambo som inte hjälper till tillräckligt.
På att maten inte är tillräckligt varierande.
På att pengarna tar slut för fort.
På att vårt hus inte är nystädat.
På att vinglasen står odiskade sedan en vecka tillbaka.
Ja, listan skulle kunna göras oändligt lång...
Så händer en obegriplig sak, en vän till en vän, en kille i min ålder, går hastigt bort och lämnar fru och två små barn efter sig.
Här står jag, med en ljuvlig familj i livet, en ekonomi som är fullt tillräcklig, mat på bordet varje dag, ett nytt fint hus på en plats som jag aldrig vill byta bort, många fantastiska vänner,grannar, släktingar.
Jag SKÄMS!
Usch vad hämskt! Jag man skäms när man sitter och läser, men vardagen kan bli extra tung om man måste tjata och säga till om saker som skulle göra den lite mera smidig. Man är ju oftast 2 om saker....tror vi iaf.. Men det kanske inte blir lika viktigt när sånna här saker händer. Det finns annat man kan göra...som att städa själv=/
Kram Camilla
