monstermammansbekannelser

Jag är ganska morgonpigg och tycker om att vara uppe och ute tidigt. Men detta gäller bara om jag får vara alldeleles ensam, gärna med en kopp nybryggt kaffe, morgonsol och fågelkvitter. Det gäller INTE en stressig måndagsmorgon med tjatiga, gnälliga barn när man har en tid att passa. Dessa morgnar (vilket är de vanligast förekommande) sä är jag verkligen ingen trevlig människa!!!
Det är extra jobbigt när man har en son som är preciiiiis likadan... Han måste strykas medhårs ända tills han fått i sig lite frukost. Oftast så klarar jag av detta hyfsat men när hans storebror "hjälper till" genom att retas med honom så blir jag skvatt galen! Det är oftast då som Monstermamman visar sig... Hua!

I morse hade vi ingen rolig morgon. Bland annat så var det fel på frukosten och storebrors favoritvantar saknades. Jag lovade att handla den önskade frukosten på väg hem från jobbet och lyckades då häva den diskussionen...
När det kom till vant-problemet så var det inte lika enkelt. Sonen hävdade mycket bestämt att han minsann inte hade glömt de hos sin kompis. Jag hävdade dock motsatsen eftersom vantarna inte fanns att finna någonstans. Att ta ett par andra vantar var i princip omöjligt. Jag gav honom i alla fall ett par andra vantar men då lät det ungefär så här:
-Neeej de där kan jag inte ha, de är för små!
-Men de där har vi ju köpt i år och du har provat ut de själv.
-Ja men de är för små, kolla själv, jag kan inte få på dem!!!
Jag tittar och ser då att han inte har lättat på kardborreremmarna som sitter runt handlederna... Dessa ser dessutom ut att vara rejält åtdragna... Jag säger:
-Men du måste väl öppna vantarna!!!!
-Jaha.... det visste jag inte....
Jag får ett psyk-bryt och utbrister: PUCKO!
Så får man verkligen inte säga till sitt barn, och inte till någon annan heller. Sonen bara tittar på mig och utbrister: -VAD kallade du mig!?
Jag som står med fullkomlig ånger och säger förstås genast förlåt. I nästa andetag säger jag:
-Förlåt, men du måste väl för FASEN förstå...
-Nu gjorde du det igen mamma! Du sa ett svärord!!!
-Neeej, FASEN är inget svärord...
-Nähä, vad är det då???
-Ett vanligt ORD svarar jag skamset...
Vi avbryter diskussionen här och tar oss iväg till skola/dagis. När vi kommer fram upptäcker vi att vi glömt lillebrors vantar hemma...
Jag förstår inte varför jag är så här på morgonen, beter mig som en treåring! När ska jag bli vuxen även på morgonen???