Jag skriver, därför lever jag!
Jag har alltid en massa snälla ord, goda råd och komplimanger att säga men de fastnar oftast på vägen ut ur min mun. Jag vet inte varför det är så svårt att låta orden formas, bli till ljud och därmed glädja den person som står där mitt framför mig.
Samma sak är det när svåra, ledsamma och tragiska händelser sker omkring mig, jag blir tyst...
Det tog mig mer än 35 år att hitta ett sätt som avhjälper detta "handikapp". Nyckeln var att börja skriva. Här i bloggen, på Facebook och i min egen "hemliga händelsebok". När jag skriver ner det som händer omkring mig så förstår jag mig på mig själv och min omvärld mycket bättre.
Orden kommer av sig själv och när de kommer på pränt så blir de äkta.
Det finns nästan alltid en eller flera små historier i mitt huvud som vill bli berättade men jag släpper bara ut dem när jag själv vill.
Jag har alltid varit en grubblare som ofta slutit mig in i mig själv med mina tankar men med hjälp av skrivandet slipper jag ha grubblerierna i huvudet. "Grubblet" nystas upp med hjälp av de skrivna orden och mina tankar blir friare och lättare.
Att någon annan läser det jag skriver ser jag som en ynnest. Det är en STOR ÄRA för mig att andra läser, kommenterarar och bryr sig om min tankar så TACK för det alla ni därute!
