Lilla Du!
När jag är ute och reser, kort som långt, så har jag en förkärlek till att betrakta människor som kommer i min väg.
Sist när jag var ute och "flängde" så blev det fel på tåget och vi var tvungen att kliva av och vänta på en anslutningsbuss som skulle ta oss till Uppsala.
Bäst som jag står där i världsmetropolen Vattholma, mitt ibland en massa stressade och upprörda människor (Detta fenomomen kommer garanterat i ett annat inlägg!!!) så ser jag något...
Där står en tjej i... tja...15-årsåldern kanske... och hon har med sig en liten tjej som är runt fyra år sisådär...
Jag står där i solen och betraktar dessa två som har en fantastiskt fin kontakt med varandra, de pratar, sjunger och kramas. Den lilla flickan lyssnar uppmärksamt så fort den stora säger något och det är STOR kärlek mellan de båda.
Jag har också upplevt just detta, kärleken till ett barn som inte är mitt eget.
En liten tjej som kom in i mitt liv när jag närmade mig tonåren och då jag behövde bli uppmärksammad, sedd och älskad mer än någonsinn. Hon talade om för mig hur mycket hon älskade mig och hur mycket hon behövde mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Hon sa det inte med ord utan med sitt sätt att vara. Hon log med hela ansiktet när hon såg mig, hon ville vara i min närhet för jämnan, jag var det självklara valet som barnvakt osv. Allt det här stärkte mig oerhört mycket under min labila tonårstid, jag visste att det alltid skulle finnas en liten tjej där som skulle behöva mig och det var GOTT!
Nu är den lilla tjejen vuxen... Hon är en mycket vacker och omtyckt person, hon driver ett eget företag med god framgång och hon är lika fantastisk nu som hon alltid har varit.
Vi träffas och pratar allt för sällan egentligen men vi finns alltid där för varandra i vått och torrt, i sorg och bedrövelse men också i glädje förstås!
Åååh vad jag hoppas att de två tjejerna på Vattholma station har samma kontakt som jag och min Linda om 20, 30, eller 100 år!!!
Sist när jag var ute och "flängde" så blev det fel på tåget och vi var tvungen att kliva av och vänta på en anslutningsbuss som skulle ta oss till Uppsala.
Bäst som jag står där i världsmetropolen Vattholma, mitt ibland en massa stressade och upprörda människor (Detta fenomomen kommer garanterat i ett annat inlägg!!!) så ser jag något...
Där står en tjej i... tja...15-årsåldern kanske... och hon har med sig en liten tjej som är runt fyra år sisådär...
Jag står där i solen och betraktar dessa två som har en fantastiskt fin kontakt med varandra, de pratar, sjunger och kramas. Den lilla flickan lyssnar uppmärksamt så fort den stora säger något och det är STOR kärlek mellan de båda.
Jag har också upplevt just detta, kärleken till ett barn som inte är mitt eget.
En liten tjej som kom in i mitt liv när jag närmade mig tonåren och då jag behövde bli uppmärksammad, sedd och älskad mer än någonsinn. Hon talade om för mig hur mycket hon älskade mig och hur mycket hon behövde mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Hon sa det inte med ord utan med sitt sätt att vara. Hon log med hela ansiktet när hon såg mig, hon ville vara i min närhet för jämnan, jag var det självklara valet som barnvakt osv. Allt det här stärkte mig oerhört mycket under min labila tonårstid, jag visste att det alltid skulle finnas en liten tjej där som skulle behöva mig och det var GOTT!
Nu är den lilla tjejen vuxen... Hon är en mycket vacker och omtyckt person, hon driver ett eget företag med god framgång och hon är lika fantastisk nu som hon alltid har varit.
Vi träffas och pratar allt för sällan egentligen men vi finns alltid där för varandra i vått och torrt, i sorg och bedrövelse men också i glädje förstås!
Åååh vad jag hoppas att de två tjejerna på Vattholma station har samma kontakt som jag och min Linda om 20, 30, eller 100 år!!!
Kommentarer
Postat av: Maran
Hmm tror jag vet vem du menar! :-)
Postat av: Linda
Åh, nu blev det lite tårar så här på midsommaraftons morgon! Älskade kusin vad fint du skriver och vad glad jag blir!! Jag är så tacksam för att jag har dig, fast jag kanske fortfarande inte är så bra på att uttrycka mig i sagda ord, men var så säker, jag ler med hela ansiktet nu och kommer att göra det nästa gång vi ses också och jag kommer att lyssna uppmärksamt när du pratar för du är klok du och det visste jag redan när jag var liten! Puss och kram!
Trackback
